SÖK
MENY
Den första attacken kom som ett hybridangrepp, med hjälp av ett halvt paket ostkex.
”Din skurk, satt du uppe i natt och smaskade i dig alla kexen som var kvar?”, frågade Inger en morgon.
”Verkligen inte”, sade jag, med äkta indignation i rösten. För en gångs skull var jag nämligen oskyldig. Visserligen hade våra middagsgäster föregående kväll tagit med sig ost och kex till efterrätten, och visst hade vi gemensamt ätit upp all ost och halva paketet kex, men den andra pakethalvan hade legat kvar på köksbänken helt intakt när jag gick och lade mig.
Och nu låg bara paketets gula omslagspapper kvar på bänken. Inger synade det misstänksamt.
”Jag tror dig”, sade hon till sist lite motvilligt. ”Du skulle ha lämnat en massa smulor kvar.”
Attack nummer två var subtil men mera påtaglig. Nu kom tassandet och prasslet. Vi hörde det så fort vi släckt ljusen för natten. I alla hörn, bakom väggar och skåp: krafsanden, skrapanden, ljudet av (ludna?) kroppar som strök förbi brädfordringens utsida på andra sidan pärlsponten och tryckte sig genom osynliga hål, viskandet av små skära springande fötter över golvet, men när vi till sist smög ut i det mörka köket och … plötsligt … TÄNDE! …
… så var allting bara tomt och tyst.
”Säg att jag inte håller på att bli galen”, sade jag.
”Du håller inte på att bli galen”, sade Inger osäkert.
Den tredje attacken var öppen och hånfull. Kompostbunken på diskbänken var morgonen därpå brutalt uppbruten, plastpåsen inuti söndertrasad, matresterna omkringspridda. Någon hade knuffat ner ett äpple ur fruktskålen på bordet och rullat det utmed golvet fram till diskmaskinen och sedan gnagt ett stort hål in till kärnhuset och, värst av allt, till sist ätit en stor bit av INGERS CHOKLAD.
”Nu är det krig”, sade Inger och lade sig på magen för att speja in under diskmaskinen. Sedan skrek hon till.
För längst in under diskmaskinen låg 14 ostkex, helt intakta, i en prydlig hög.
Vi gillrade fällor överallt, tog bort komposten, fruktskålen och chokladen. En enda müs åkte dit och sedan var allt var dödstyst.
”D-det kanske är över?” försökte jag.
”Det är FÖR tyst”, sade Inger och skakade på huvudet. ”Det där var bara en fotsoldat.”
Imorse inleddes luftangreppen.
Från ingenstans dök det upp en jättelik fladdermüs i köket. Den flög i varv efter varv runt rummet, störtdök mot våra huvuden, dödstyst och knyckande, fram och åter, runt runt runt.
Jag pep som Nasse och kröp in under köksbordet. Inger letade fram en fjärilshåv och ett kastrullock.
Jag vet inte vad som hände sedan, för det var svårt att se när jag väl rullat in mig i köksmattan, men en halvtimme senare rullade Inger ut mig och sade att drönaren – levande – förpassats ut i trädgården och så hjälptes vi åt att ställa upp möblerna igen, räta på tavlorna och sopa ihop poslinsskärvorna.
”Nästa gång kommer de från havet”, sade Inger sammanbitet och satte en stor fälla i badkaret.
