SÖK
MENY
När morfars fru dog för några år sedan stod vår familj inför att tömma och sälja deras hem. Det fanns mycket grejer i det där radhuset, och det var som om alla lådor och skåp att gå igenom aldrig tog slut. Det såldes, skänktes och delades upp i familjen. Det tog tid.
Men där bland alla saker, i resterna av ett långt gemensamt liv, hittade vi också skatter. Där fanns en mängd fotoalbum med bilder på barn, barnbarn och syskonbarn, noggrant urklippta och fastlimmade.
Och där fanns morfars kalendrar. Varje år likadana veckokalendrar i fickformat inbundna i svart läder. Alla de också med foton på barnbarnen tejpade på omslaget.
Kalendern från 2003 har bara en bild på – av mig och min lillebror från lucia något år tidigare. Nu ligger den i en av mina skrivbordslådor och ibland plockar jag fram och bläddrar bland de gulnade sidorna som en gång var dagarna, ett år, i morfars liv.
Kalendern kapslar in så många delar av morfar. Den luktar fortfarande likadant som hans kramar, och antagligen likadant som kostymerna han alltid hade på sig.
Anteckningarna som täcker nästan alla dagar är skrivna med den prydliga handstilen som jag så väl känner igen från födelsedagskort, julhälsningar och vykort genom hela min barndom. Kan man sakna en handstil? Jag trodde att det sista jag skulle se av den var ett hastigt nerkrafsat ”Kram! Morfar” på en lapp han lämnade till mig sin sista sommar i livet.
Men framför allt berättar kalendern mycket om personen morfar, den ger mig fler versioner av honom. Jag kände bara min morfar som just morfar. Som lite uppgivet efter en kväll som barnvakt frågade mamma om det verkligen är sant att hon eller pappa brukar läsa sju böcker som nattning.
Lika noggrant som ”Fredrika 9 år! Kalas kl 18”, har han noterat klockslag för intervju med Ann-Christine Karlsson på Ålands radio och en lång rad andra åtaganden.
”Fredsmarsch och tal (!) utanför Emmaus” varvas med ”Spela in morgonandakt Radio Vega” och ”Utlys julfrid, Torget kl 13”.
När jag läser i kalendern förstår jag att han behövde en, trots att han vid det laget redan var pensionär sedan länge. Det är så många möten. Äldrerådet, Orgelfestivalen, fredsföreningen, litteraturföreningen, pensionärsföreningen, stadsstyrelsen – och Nya Ålands andelsstämma.
I en födelsedagsintervju i Nya Åland när han fyllde 75 fick han frågan ”Hur orkar du?”.
– Jag orkar inte vara oengagerad, svarade han.
Tänk om morfar inte hade sparat sina gamla kalendrar. Jag har vetat att han var omvittnat samhällsengagerad, men nog aldrig riktigt förstått, förrän nu, att det fanns en helt annan person till att sakna, förutom den jag kände.
En person jag så gärna hade velat känna som vuxen.
