Den senaste tiden har jag vid varje givet tillfälle bänkat mig framför tv:n. Det kan man ju få lite dåligt samvete av, speciellt eftersom det råkar vara sommar. Om man nu kan kalla det för det. Allt regn och all blåst har ändå dövat lathetskänslan lite. Anledningen till min besatthet är ju självklart en serie, men inte en ny sådan. Inte ens för mig. Jag har bara återupptäckt det mästerverk som heter (The) Sopranos.

Det råder säkert (som det alltid gör) delade meningar om kvaliteten på det även här stycket media men de flesta håller nog med om att denna klassiker är något utöver det vanliga. När Sopranos släpptes 1999 var konceptet bakom serien ganska så revolutionerande. Det var såklart inget nytt med våldsamma maffiafilmer, men twisten som skaparen introducerade här var att maffiabossen går till en psykolog. Och serien handlar sedan i stort om hans inre, privata liv och tankar. Det var nytänkande, kreativt, insiktsfullt.

Men varför spendera så mycket av sin tid med att se om en serie, eller film, gång på gång? Oavsett hur briljant man tycker att den är så är det kanske lite onödigt? Mitt svar på det, det som jag rationaliserar de här besluten för mig själv med, är helt enkelt att man inte har något val. Det görs ju inte bra tv längre. Nu kommer en riktigt gubbig sida fram inom mig, som bara vill tjata om hur mycket bättre det var förr (när det gäller film och serier, annars är jag inte särskilt konservativ). Jag kan liksom inte låta bli för det var ju det på många sätt. Visst, tekniken var väl lite sisådär och skådespelarinsatserna kan nog ibland ifrågasättas jämfört med dagens standarder. Men var det inte så mycket mer känsla förr? Lite smågrumliga klipp känns väl mer äkta och tryggt än alla HD-upplösta storproduktioner? Och finns det inte en lite mer genuin originalitet i 1900-tals grejer? Som ni märker är det en hel rad av generaliseringar och icke-faktabaserade argument som används här. Huvudbudskapet är väl att jag är så trött på alla nyversioner och live-actions och prequels och sequels som görs i dag. När ska det ta slut?

Självklart finns det många duktiga kreatörer där ute som brinner för filmskapande och som ivrigt sprider nytänkande budskap. Men inte tillräckligt kan jag tycka. Är det helt enkelt för att allt är gjort redan? Eller behöver folk hitta tillbaka till det där simpla och trygga och sluta budgettävla så mycket? Kanske ta in någon ny skådis här och där (en i dag banbrytande tanke verkar det som)?

Nu låter jag väldigt bitter och det är egentligen inte meningen. Självklart finns det en tid för allt. Men jag önskar att alla skulle upptäcka just den känslan jag talar om att finns i gamla produktioner. Mitt filmnördshjärta slår upprört så fort jag hör mina vänner säga att de inte kollar på saker som är gjorda ”innan 2000”. Det är fruktansvärt vilka skatter de går miste om. Sopranos bland annat (trots att den ju sändes till 2007). Mitt tips till alla är i alla fall att vidga sina film- och serievyer och upptäcka glädjen i det gamla. Och så kanske jag kan ge det moderna en ärlig chans också. Någon gång.

Mer läsning

Vindkraft i Norrhavet – en nödvändig insats för klimatet

Rim och reson, Uffe Grüssner

Axferries frågar hur nöjda resenärerna är