Vad är en människa? En familjemedlem, en släkting? Ja. Men en människa är också en arbetskamrat, en skolkamrat, en bästis, en hemlig kärlek, en föreningskompis.
Sedan dör vi. Och vi efterlevande vill säga farväl. Men mer och mer sprider sig en tradition att begrava de bortgångna ”i kretsen av de närmaste” eller ”i stillhet”. Det senaste är väl ett rätt konstigt begrepp, alla begravningar sker väl i stillhet?
Vilkas begravningar ska man då gå på? Frågan bli aktuell i en liten ort där man har många bekanta och goda vänner, men när är man tillräckligt nära?
Någon sa att har man varit hemma i den bortgångnes hem, då ska man gå på begravningen. Numera fungerar knappast den regeln, när bara de närmaste välkomnas på begravningen.
Det är som i en kriminalare på tv:n, har ni tänkt på det? Folk dör som flugor, ja, mördas till och med, de efterlevande underrättas, förfäras och sörjer. Men aldrig får man veta hur det blev med begravning, eventuellt uppredande av arv och hem – vad hände med soffan och allt som ligger i frysen? – utannonserande i tidning, väljande psalmer, mat vid minnesstund med mera, med mera? Folk bara dör – som flugor. Och är borta …
Den avlidne liksom smygs undan. Glömd och inte längre här. Det är rätt oförskämt mot den som betytt något för oss. Det är som vi försöker glömma bort själva döden. Nå, lycka till! Säger Inga Heller d.ä.
Det blir väldigt bekvämt med att slopa alla arrangemang kring dödsfallet. Den avlidna glider bara oförmärkt in i den stora tystnadens famn, in i det gemensamma mörkret och är plötsligt borta. Sker detta utan högtid glöms det, man kan rent av få för sig att vederbörande är kvar i livet.
– Hur var det nu med han Karlson, gick han ur tiden eller hur var det nu?
En rejäl begravning minns man. Frågan om levande och döda i bekantskapskretsen blir självklar. Vi har fått säga tack för allt och farväl. Innan man dör kan man önska sig saker till begravningen, som en väninna som ville att alla gäster skulle ha färggranna kläder på sig under jordfästning och minnesstund. Det blev ett sätt att hedra henne och det kändes fint.
Fram för fler begravningar för alla!
