Kvinnokraft

DELA

Jag drar ner de tre första dragen – jag får ta i med kraft för dragen är fortfarande tröga – i vävstolens påbyggda dragutrustning, trampar ner första trampan samtidigt som jag för skytteln till sidan med höger hand för att se till att trådspolen löper bra, sticker in skytteln i skälet och skuffar till den. När det flyter på riktigt bra åker skytteln utan problem till vänster sida och jag kan sätta tummen på spolen och försiktigt dra till inslaget så att jag får en fin kant och lagom båge. Jag slår till med slagbommen, trampar om och upprepar. In med skytteln, slår till, trampar om. Fyra inslag går snabbt och jag får flytta fram markeringsnålen på mitt mönster, drar ner nya drag och upprepar.

Snabbt är jag inne i mitt flow. Damastloden klingar ljust när jag drar i dragen och ackompanjeras av de dovare ljuden från trampornas tyngder när jag trampar om. Jag fascineras av konstruktionen, hur det sinnrika systemet är konstruerat – och ändå utgår all vävning bara från upp och ner och enkel matematik – och imponeras av de kvinnor som gått före mig.

Kvinnor som upptäckt möjligheterna, utvecklat tekniken och sett potential. Hur vävstolarna utvecklats från en generation till en annan. Kvinnor som mellan andra sysslor och med barnen hängandes runt sig vävt komplicerade mönster till lyxiga servetter och bordsdukar. Kvinnor som i skumt ljus vävt sena nätter när alla andra redan lagt sig. De har vävt på beställning för att få mat och kläder till sig och sina barn, för bättre villkor, för att skrapa ihop ett fuck off-kapital.

Kvinnor som vävt i glädje och sorg, som metodiskt och med säkert handlag kastat in skytteln, slagit till och trampat om för att det är det de kan. Det är det de lärt sig av kvinnorna som gått före dem.

När jag tittar upp från min meditativa syssla syns mönstret tydligt: sex knutna nävar mitt i den klassiska kvinnosymbolen breder ut sig på rad över min kökshandduk.

Jag tänker med tacksamhet på kvinnorna som gått före, som knutit sina nävar och fajtats för mina förmåner. Tack!