SÖK
MENY
Kära mejldagbok
Efter studenten stod jag precis som många andra inför valet att studera vidare. Eftersom jag redan flera år tidigare bestämt vilken väg mitt liv skulle ta drog jag till Uppsala utan så mycket funderande. Men det jag trodde skulle bli en dans på rosor exakt enligt plan blev inte det. Helt enkelt eftersom livet inte funkar så. I stället började där en flerårig förvirring som ledde till olika mer eller mindre lyckade chansningar gällande skola och jobb. Till sist landade jag helt på måfå i Gävle.
Faktiskt var det ganska många i min nya klass som hade hamnat där lite slumpmässigt. Precis som jag hade de haft helt andra akademiska drömmar eller storstadsplaner från början. Men sedan en solig augustidag stod vi plötsligt alla djupt inne i Boulognerskogen med egentillverkade svansar och poängbrickor runt halsen för att bli insparkade på vår nya utbildning. Och fast det egentligen inte var någon klar logik som lett mig just dit så visade det sig snart vara en fullträff.
Nu är det här redan tre år sedan och vi har alla tagit examen. De vilsna själarna som vi var den där första dagen bildade små vänskapsallianser som faktiskt överlevde studietidens alla prövningar. Men när examen blev verklighet och alla direkt började korsa stads- och landsgränser insåg vi också att det ju är nu som utmaningen börjar på riktigt, att hålla ihop inte bara i vått och torrt utan också genom tid och rum.
En mejldagbok har nu blivit ett sätt att göra det på. Någon eller några gånger i veckan så skriver vi ihop texter till varandra med reflektioner om livet. I dagboken pratar vi om stort och smått, delar djupa tankar eller roliga historier från vardagen. Var och en kan läsa och svara när helst det finns tid, energi eller lite sällskapsbehov. Dessutom är det lite mysfaktor att köra på det simpla, och om man får säga gammaldags, i mejlandet. Det är ju inte brev men nästan.
Hittills har det fungerat. Vi skickar diverse uppdateringar till varandra och kryper sedan upp i soffan på kvällen för att läsa om resor, festkvällar och stressiga jobbpass. Det erbjuder en variation från den ganska ytliga kommunikation som min generation annars vant sig med. Korta skämtmeddelanden och bilder räcker kanske inte alltid till.
Det visade sig som sagt vara ett lyckat, om än ogenomtänkt, beslut som jag tog 2022. Staden var trevlig och utbildningen ganska rolig men framför allt så mötte jag fantastiska människor på vägen. Det jag insett sedan studenten är att man inte kan veta allt och att man inte heller behöver göra det. Livet tar en dit det tar en helt enkelt. Har man tur hittar man en liten familj i de andra som inte heller har en aning om vad de håller på med eller vet hur de hamnat på den här främmande platsen. Och när det sedan ofrånkomligen blir dags att säga hejdå till varandra och ännu en gång ge sig ut i den dimmiga och oklara framtiden, så behöver man inte känna sig så ensam. Det är bara att stanna upp och läsa mejldagboken.
