SÖK
MENY
Kalla mig Åsof-istikerad
Anna-Lena Laurén – hur många av oss skulle inte vara hur mycket dummare om inte hon hade funnits och berättat för oss hur verkligheten ser ut i de länder hon rapporterar ifrån? – skrev en lång artikel om KAJ häromveckan som publicerades i både Husis och Dagens Nyheter. Hon inledde med att säga att ”Inför årets Mellofinal basunerade jag kaxigt ut på sociala medier att min journalistiska integritet gäller Tysklands-, Ukraina- och Rysslandsbevakning, men inte KAJ.”
Med henne som förebild så kastar jag min journalistiska integritet överbord för Ålands symfoniorkester, så långt som den här spalten sträcker sig. Ni kommer ihåg bakgrunden: vintern 2024 gick proffsmusikerna Cecilia Wickström, Zaida Ponthin och Emilia Sågfors ut och efterlyste ålänningar som kunde spela något orkesterinstrument så där någorlunda och bjöd in dem till ett gemensamt prova på-tillfälle. (I mitt huvud föreställer jag mig att de liksom ställde sig och skakade på ett fruktträd för att se vad som ramlade ner – ett par-tre träblåsare, några cellister och violinister, titta här en slagverkare.)
Prova på-tillfället hölls i februari i fjol, orkestern höll sin första offentliga spelning på självstyrelsedagen i fjol (i Sittkoffgallerian, på grund av hård blåst). I vintras fick de bära in extra publikstolar och ställa dem uppe på scenen i stadshuset på sin trettondagskonsert.
Och i söndags spelade de musikalmusik och New Orleansjazz för en full salong i stadshuset, tillsammans med en svensk jazzkvintett. Så nu har Åland en egen symfoniorkester, och om du inte tycker att det är en suverän sak så kommer du och jag aldrig att förstå varandra.
För egen del så börjar jag förstå lite hur det känns att heja på ett fotbollslag. ÅSOF är ännu inte orkestermusikens svar på Manchester United eller Real Madrid (jag har ingen koll, det är kanske andra lag som toppar nu, men du förstår vad jag menar). Men som supporter så sitter man där och hejar och spänner sig och jublar varje gång de klarar någon svår passage. Eller tänker ”vänta bara till nästa gång – då tar de revansch” om de nu råkar spela lite fel.
Det här får Åland inte tappa. Så: alla ni som spelar i Ålands symfoniorkester, här har ni att klippa ut och visa upp närhelst det behövs, för arbetsgivare, familjemedlemmar eller vem som helst som vill göra anspråk på er tid och energi:
”Jag ___________ som spelar __________ i Ålands symfoniorkester är en oundgänglig del av orkestern och livsviktig för det åländska kulturlivet. Jag behöver stödas och skyddas till varje pris, och får inte distraheras från vare sig orkesterrepetitionerna eller mitt individuella övande hemma.”
Och om du ÅSOF-musiker ser mig på stan eller på krogen, ge dig till känna så bjuder jag på kaffe eller en drink.
