SÖK
MENY
Jag och min gitarr – inte en kärlekssaga
En av de mest imponerande sakerna som finns är när någon är riktigt riktigt bra på någonting. Det sägs att det tar 10 000 timmar av träning innan man blir ett proffs, och att besitta den typen av dedikation är någonting jag önskar att jag hade mer utav. Det kan handla om vad som helst. Allt från att kasta pil till att sätta alla städer i Europa på Seterra. Det coolaste är dock att vara bra på ett instrument. Att på livekonsert se hur bandmedlemmarna tillsammans med enbart sina bara händer och ett instrument i takt lyckas knåpa ihop något som låter bra gör mig riktigt sotis.
Min musikkarriär började och slutade när jag var 8 år med att spela fiol. Efter en termin då jag i brist på tålamod blev frustrerad över att jag inte kunde spela alla världens sånger slutade jag. Sedan dess har jag alltid tänkt att instrument inte är någonting för mig. Som sagt, jag beundrar dedikation.
Inför min 21:a födelsedag fick jag en impuls. Jag skulle bannemej lära mig spela gitarr. Sagt och gjort. Jag fick skjuts ner till Musikbörsen av en gitarrfantast till kompis. Tanken var att jag skulle köpa mig en billigare begagnad gitarr. Väl på plats hade de inga begagnade gitarrer inne så det fick bli en ny Yamaha av en lite mindre modell, så jag skulle nå strängarna runt halsen ordentligt. Det underlättar när man är nybörjare sa killen i butiken. Den passade mig perfekt, plånboken inte lika bra.
Väl hemma i min lägenhet satt spelandet igång direkt. Gitarren var dyr och gitarrlektioner är dyrare, så youtube och ett 3D-printat capo som gitarrfantasten skrev ut till mig fick duga. De vanligaste och lättaste ackorden kom jag ihåg från musiklektionerna i skolan. Jag började direkt med att hitta förenklade versioner av låtar att spela med de ackorden. När det kom till takt, slag och rytm efterliknade jag killen på videon så gott jag kunde.
Jag höll mig till min plan och kunde med ackorden framför mig ändå spela förenklade versioner av både Oasis och 4 Non Blondies. Efter tre veckor stannade min utvecklingskurva upp i några dagar. Eftersom jag inte hade en gitarrlärare att imponera på blev det lite för enkelt att tröttna.
Efter ett abrupt avslut tog jag upp gitarren någon gång i bland för att se om jag fortfarande kunde spela det jag hade lärt mig. Till en början gick det bra men när jag nu i våras tog upp gitarren för första gången på säkert ett år lade jag den snabbt ifrån mig i frustration. Nu snart två år efter inköpet står den mest och samlar damm i mitt vardagsrum.
Ibland har jag en musikerkompis över på besök som inte kan låta bli att trycka upp sina kunskaper i mitt ansikte. Men det är så välkommet så. Någon måste ju spela på den stackars gitarren. Min nuvarande musikimpuls är att köpa mig ett munspel. Jag har än så länge låtit bli för den historien skulle förmodligen sluta exakt likadant.
