SÖK
MENY
Hur gick det sen?
Det är min sista vecka på Åland och därmed min sista spalt, och då är man väl illa tvungen att på något sätt ändå knyta ihop säcken. ”Uppdrag: Måsgate” fick sin uppföljare, men hur gick det exempelvis med det där kompisprojektet jag skulle återkomma till? Fann jag någon annan än ett par aggressiva måsar att umgås med under min sommar på Åland?
Nja, det gick väl sådär. Min bästa väl blev väl nog den igelkott som inkvarterat sig på vår gård, åtminstone fram tills här om dagen då den började tugga på mina skosnören – helt oprovocerat dessutom. Men ännu hinner jag skörda min frukt, jag ska inte sticka under stol med faktumet att jag den här veckan faktiskt har en afterwork inbokad med en livs levande ålänning, och möjligen framtida vän.
Avsaknaden av människor har jag däremot uppskattat när det gäller självbetjäningskassorna i Ålands butiker. Inte en endaste gång har jag behövt köa för att betala för mina inköp, eftersom ålänningar helt enkelt inte tycks använda sig av dessa fantastiska (åtminstone för oss finländare) uppfinningar. Inte ens då kön ringlade sig genom halva matbutiken. Jag letade mig framåt i massan och där såg jag två självbetjäningskassor stå helt i oanvändning. Fantastiskt. I Finland är det raka motsatsen, då ringlar sig kön från självbetjäningskassorna medan den mänskliga kassören trött skrollar på sin mobil – utan några kunder att betjäna.
Tack vare KAJ-effekten har också min finlandssvenska dialekt och mitt österbottniska ursprung tydligen blivit något häftigt. Eller åtminstone enligt en hel del ålänningar och svenskar. De tre pjasarna vars klipp man växt upp med och humorgruppen man sett uppträda otaliga gånger drar nu publikrekord till Rockoff, och alla försöker sig på att sjunga med till deras låtar på Vörå-dialekt. Vem hade trott det?
Samtidigt gör A:et i KAJ, det vill säga Axel Åhman, sommarprat i Sveriges radio där han pratar om att tillhöra en språkminoritet. Han ska minsann inte träna bort sin dumma dialekt (med anspelning på Raymond & Marias låt ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” från 2004). Det gjorde ju däremot jag, mera eller mindre. Och då tog jag mig inte från Österbotten till Eurovisionen, jag tog mig inte ens bort från Österbotten. 2014 flyttade jag från Kristinestad till Vasa, 100 kilometer norrut, och fick för mig att ingen skulle förstå min dialekt där om jag inte ”putsade” till den.
Det känns ju lite töntigt idag, särskilt när man studerat x antal år i Åbo där närpeser envist fortsätter prata på sin breda Närpes-dialekt och kräver att bli förstådda. Min dialekt är förvisso inte borta, den är där så fort mamma ringer mig eller jag besöker hemstaden. Utöver det tycks jag ha anammat en Vasa-dialekt, vilket ändå fungerar bra om man vill bli förstådd bland alla svensktalande. Och den tycks också vara tillräckligt häftig och exotisk för alla nyfunna KAJ-fans.
Jag kommer kanske inte sakna exotifieringen, men nog alla de svenska produkterna på den åländska butikshyllan. Särskilt chokladdrycken Pucko. Och visst skaver det att snart vara tillbaka på fastlandet och tvingas komma till rätta med min haltande finska igen. Tonerna av ”Modersmålets sång” kommer tyna bort desto närmare Åbo hamn färjan tar mig på måndag.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
