SÖK
MENY
Hoppfull men hopplös
När jag var liten var jag en enorm bokmal och besöken på skolbiblioteket var alltid något jag såg framemot. Främst var det hästböcker som jag slukade i stor mängd och Heartland-serien var en riktig favorit hos både mig och mina vänner. Jag var också med i polluxklubben, en bokklubb som såklart även den hade hästfokus. Läsglädjen var stor och jag kunde sitta uppkrupen med böcker i någon fåtölj i flera timmar. Ibland kunde de till och med ha en annan storyline än ”flicka som fått en häst av farfar alternativt en okänd sur gubbe”.
Med åren dog tyvärr den här hobbyn ut i mitt liv. Jag har många gånger skyllt på en allt mer krävande skola som gjort att man inte gärna öppnar böckerna på nytt då man kommer hem efter att ha pluggat hela dagen. Men tyvärr måste jag erkänna att det inte är hela sanningen fastän det säkert bidragit till ett falnande intresse. Det är väl som med mycket annat mobilen som är boven. Den har totalförstört ens uppmärksamhetsspann och blivit det enklare valet i vardagen. Det är på något sätt en lägre tröskel att sätta sig och doom-skrolla på den efter jobb eller skola i stället för att börja bläddra efter något tillräckligt intressant i bokhyllan.
Jag älskar fortfarande konceptet att läsa, tanken på att läsa. Allra mest älskar jag att säga till någon att jag ska läsa för då tror jag nästan själv på att det kommer hända, om än för en liten stund. När jag bara gjort undan det ena och det andra så ska jag börja igen. Sedan får jag skämmas över att det inte blir av. Jag älskar också att ladda ner diverse appar för att kunna lyssna på ljudböcker. ”Det är perfekt när man städar eller är ute på promenad” säger jag till alla jag träffar som om jag själv skulle ha oerhört svårt att slita mig från det. I själva verket har jag säkert 100 orörda ljudböcker sparade i apparnas läslistor men bara en halvt genomlyssnad Kallocain av Karin Boye. Som jag påbörjade för tre nedladdningar sedan.
En annan favoritaktivitet är att köpa böcker. Som tur är, för både min plånbok och för miljön, så gör jag det nästan alltid second-hand. Det är något fridfullt över att gå och leta i billiga fyndkorgar och längs dammiga loppis-hyllor. Jag har en vision om att inköpen i framtiden ska bli till ett storslaget och intellektuellt stimulerande hemmabibliotek att vara stolt över. Inte för att jag lär ha läst böckerna men det kommer hålla hoppet om att jag någon gång ska göra det levande. Då kan jag också framstå som aningen mer trovärdig när jag försöker övertyga både mig själv och andra om det.
Det ska ändå sägas att jag faktiskt läser några böcker om året. Nu senast har jag till exempel hunnit med Sally Rooney och Han Kang, så helt förlorat är intresset inte än. Men de små ljusglimtarna åtföljs tyvärr alltid av de här långa, boklösa ökenvandringarna när det enda som syns i horisonten är skenet från mobilen.
