SÖK
MENY
Hemvändare: en gråzon mellan tonår och vuxenliv
Som en av alla ”hemvändare” tror jag inte att jag är ensam med känslan att som nybliven vuxen omedvetet falla i gamla mönster när man återvänder till ön för sommaren. Den personliga utvecklingen och förändringen sätts på prov när man återfinner sig i gamla miljöer och sammanhang även om tryggheten av det som känns som hemma finns kvar. Det behöver inte vara någonting negativt, men jag kan inte låta bli att lägga märke till nya olikheter och likheter som uppstått nu när vi studerande, nyanställda eller arbetslösa dras åt olika håll för att sedan stråla samman under sommarmånaderna. Detta är förmodligen bara en del av det som kallas att bli vuxen men jag tror kanske att vara just ålänning är en speciell situation i sammanhanget.
Den största utmaningen enligt mig är att bo hemma i mitt gamla rum igen, även om det bara är tillfälligt, efter att på annat håll skapat en egen miljö med egna rutiner. Att nu, som enligt en själv vuxen, känna på tonårslivsstilen igen upplever jag som påfrestande för integriteten och smått enerverande. Jag har diskuterat detta med ett flertal vänner som känner igen sig i situationen och vi kommer alla fram till att det ändå är det absolut mest naturliga och rimliga att känna som vi känner. Jag vill som försvar efter detta otacksamma klagomål säga att vi även kommer överens om lyxen vi har som har möjligheten att komma hem till familj, vänner, jobb eller praktik och att vi verkligen uppskattar det också.
Den naturliga följdfrågan ”När känner man sig för gammal för att återvända hem under sommaren?” har även diskuterats aktivt. Om man bortser från faktumet att till exempel ett jobb på annan ort kan komma i vägen landar vi alla i att en sommar helt utan att besöka Åland känns otänkbart, då sommarkänslan verkligen förhöjs av att vistas här. Dubbellivskänslan för oss som befinner oss utanför holmen mellan september och juni är oundviklig tror jag, och som tur är behöver vi inte välja ett av liven helt och hållet riktigt än, och kanske aldrig.
Distansen hemifrån får mig att se på Åland med lite andra ögon och jag uppskattar vissa saker mer än andra. Mycket som jag under uppväxten inte lagt märke till charmar mig nu och gör att jag känner en viss samhörighet och stolthet, och kanske är just det en av orsakerna till alla hemvändare?
