SÖK
MENY
Som någon av er kanske läst tidigare så påbörjade jag en yvig och självsäker stugrenovering i slutet av sommaren. Jag tänkte inte skriva och uppdatera er om hur det har gått, vad som blev gjort och inte. Det är inget jag vill tänka på. Däremot har jag tänkt mycket på själva processen i att hitta känslan av tillhörighet på en ny plats, hitta formen i nya utrymmen. Det har blivit tydligt för mig att planlösning och livsstruktur är nära vänner. Hur man tvingas anpassa sina rutiner efter hur rummen ligger. Hur vissa lösningar fungerar så fruktansvärt dåligt och skapar extra besvär hela tiden. Jag möblerar om och möblerar om men hittar inte rätt. Kanske att jag helt enkelt måste måla om i vardagsrummet för att det ska funka att byta om i sovrummet?
Metafysiska icke- och kanske-samband verkar råda. Stugan talar ett annat språk, har en främmande melodi. Lite som stökig improviserad jazz. Den är så olik mig, jag som är mer av signaturmelodin till Barna i Bullerbyn. Nej, det är inte helt enkelt att bli vän med en oförutsägbar och gränslös sjuttiotalsstuga. Hallen till exempel, är för liten. Så naturligtvis bildas ett hav av skor som man vrickar fötterna på. Det kan förstöra en halv kväll. Och det får mig att känna mig som att det är mitt fel som inte kan hålla ordning men det är ju omöjligt. Hallen är även fuskisolerad och därför iskall, så vill man ha varma och torra ytterkläder så tar man dem med sig in och kastar dem över en lämplig stol. Skorna försvinner snabbt i munnen på en fyrbent, du ser dem aldrig mer. Eller kanske när du minst anar det.
Innanför den lilla, lilla hallen sträcker sig en bred gång genom hela huset. Det är inte logiskt att lägga 16 kvadratmeter på en aveny mellan ytterdörr och sovrum och samtidigt snåla in absurt på andra ställen. I gången sitter det en spegelvägg från åttiotalet, den är ordentligt fastskruvad och fastlimmad. Och där spegeln sitter där ligger också klädhögen, enligt naturlagar. Jag har nog tänkt bända loss den där spegeln så småningom men har tvingats anpassa mig så länge. Smart tänkte jag och släpade dit byrån och en garderob. Nu ska jag lura dig stuga, inga fler stökiga klädhögar rakt innanför dörren. Men jag upptäckte snart att det kändes väldigt splittrat. Det blir liksom inte rätt med garderob i gången, mitt flöde fungerar inte och allt tar längre tid. Det går inte att hitta rytmen i morgonrutinerna, det är som en ny hinderbana varje dag. Garderobproblemet är dessutom bara ett av många exempel på disharmonin mellan mina rutiner och stugan.
Man pratar om husets själ och jag kommer att tänka på Cheshirekatten, kissen i randig pyjamas från Alice i Underlandet. Är det ens någon mening att fortsätta kämpa för ordning och struktur, ska jag flytta, bränna eller kanske bara ge upp? Ska jag låta stugan/avgrunden stirra tillbaka på mig, blunda och dansa med?
Om du ser mig med olika skor på fötterna, med morgonrock istället för jacka och tre olika sorters läppstift, så vet du att jag gav efter och svaldes hel av en impulsivt utbyggd och ombyggd sjuttiotalsstuga. Jag har antagligen jättejobbig jazz i hörlurarna, spritpraliner i fickan och en katt med tratt som hatt. Men vi hoppas att det hjälper att måla om vardagsrummet.
