SÖK
MENY
Dvärg bland vikingar
Äntligen var stunden inne. Stunden då vi skulle få möta KAJ post-Mello. Stunden då jag och Inger till sist skulle få se de humoristiska österbottningarna live, på Rockoff. Efter en hel vår av taffliga Instaklipp och tusen små snuttar på telefonbildskärmar, från intervjuer i diverse världsmedia. Nu. Var. De. Här.
Men det verkade vara många som tänkte så. Det var många som tjackat biljetter. 5 000 pers för att vara exakt. Och fastän vi kommit tidigt in på festivalområdet stod det plötsligt som en vägg framför oss när vi skulle fram för att kunna se scenen.
En hög vägg. En mycket hög vägg. En vägg betydligt högre än den nordiska medellängden, kändes det som.
”Jag fattar inte”, stönade jag, ”så satans mycket kortare än alla andra är jag väl inte? Varför är det bara på Rockoff jag upptäcker att jag är en dvärg bland vikingar?”
Inger nickade dystert. Det var som om alla framför oss stod på ett podium. Eller hade KAJ en åländsk fanskara som till 100 procent bestod av basketspelare? Min flickvän och jag är exakt två (2) centimeter kortare än det nordiska genomsnittet för kvinnor respektive män, men ställde jag mig på tå såg jag fortfarande bara folks skallbaser. Underifrån.
”Vill du sätta dig på mina axlar?”, frågade jag.
Inger synade mina axlar (tänk bredden av en ölflaska).
”Lilla gubben”, sade hon ömt. ”Vi går till det södra barnområdet istället.”
Jomen där såg man ju faktiskt något, bland de aningen glesare leden. Klockan var fem i nio. Snart skulle KAJ stå där på scenen och vi skulle få se dem i verkliga livet!
Och så dök de upp, hederligt österbottniskt punktliga, prick 21.00, och drog igång ”Kom ti byin”.
Och 4 998 ålänningar höjde samtidigt sina mobiltelefoner ovanför huvudet till en ny vägg – på två meters höjd.
”Men varför gör de sådär?!”
Inger skakade bara förundrat på huvudet medan jag gick bananas där utanför/nedanför skärmväggen:
”Jamen, det skulle kunna vara okej om ni tar en, eller kanske till och med två, bilder. Till ert digitala fotoalbum, vad ni nu i herrans namn ska med ett dylikt till! Men videor?! VIDEOR?! Man – ser – ju – ingenting!”
”Icke, du tuggar fradga”, påpekade min flickvän.
”Jag svär vid mina förfäders gravar, vad ska ni göra sedan när ni kommer hem? Ska ni sätta er bekvämt tillrätta i soffan och ta på de små hörlurarna och titta på era små idiotiska skärmar för att catcha upp med det som ni missade medan ni spelade in det?!”
”Släpp det där”, sade Inger strängt.
Jag släppte motvilligt näven med grus jag tänkt bombardera skärmväggen framför och ovanför oss med.
Sedan gick vi och drack drinkar i plastglas.
Med ryggen mot scenen där bakom väggen.
