SÖK
MENY
Är det här ett mejl, frågar jag kollegan som sitter närmast och räcker fram min telefon. Hon ger två tummar upp; det innehåller ett hej, mitt ärende och en vänlig hälsning med mitt namn längst ner.
Mejlet är en enda mening långt om vi räknar bort artigheterna i början och slutet, men jag läser igenom det två gånger till innan jag skickar iväg det. Allt är rättstavat och tydligt framlagt, inga utrymmen för missförstånd.
Hoppas jag.
Det finns en rad stressmoment med att få iväg just det här mejlet, jämfört med alla dem jag hela tiden skickar i jobbet. För det första är det skrivet av privatpersonen Fredrika som vill anmäla sig till en fritidsaktivitet. Genast är jag av med den skyddande kostymen som en yrkestitel automatiskt medför.
För det andra är anvisningarna för anmälan ytterst bristfälliga – för att inte kalla dem obefintliga när det enda jag ombeds göra är att skicka in min anmälan till en specifik mejladress. Inga riktlinjer om vilken information som ska framgå i mitt meddelande. Inte ens en uppmaning om vad det ska stå i ämnesraden.
Nej, antingen ett webbformulär med färdiga fält att fylla i, eller vettiga instruktioner om vad som ska framgå i anmälan – helst i punktform – är det enda rimliga. Jag vill inte att det ska finnas utrymme att göra fel.
För det tredje är det omöjligt att utläsa från hemsidan om mitt mejl kommer att tolkas som en ansökan om en plats på aktiviteten eller som en definitiv anmälan. Vem är jag att komma här och tvinga mig på liksom? Jag vill ju inte råka bete mig som om jag tror att jag är berättigad till en plats om de är slut. För säkerhets skull skriver jag att jag gärna vill anmäla mig, i stället för att bara meddela min anmälan, för att inte verka dryg.
Vanligtvis har jag en strikt – av mig – kvalitetssäkrad mejlskrivarprocedur som jag följer till punkt och pricka. Det är en fem punkter lång lista som inkluderar allt som har med den ädla mejlskrivarkonsten att göra.
Men nu är utrymmena för misstag för stora. Inte ens mitt säkerhetsnät lyckas spänna över dem alla.
Jag skriver om min enda mening fyra gånger och min aktivitetsklocka hinner föreslå en andningsövning för att jag verkar stressad. Sen ger jag upp och frågar kollegan om det är ett mejl jag fått ihop.
Hon förstår min vånda och berättar om liknande situationer hon själv tvingats genomlida, senast när ett avtal skulle sägas upp. Det slutade med att hennes man skickade meddelandet åt henne.
En andra kollega går förbi och överhör vårt samtal. Hon ser genast en lukrativ affärsidé i våra problem. Snabbt erbjuder hon sig att ta ansvar för att hantera alla våra jobbiga samtal och meddelanden – och ta saftigt betalt för tjänsten, naturligtvis.
På kvällen när jag plockar undan efter middagen kommer jag på mig själv med att allvarligt överväga hennes erbjudande.
