SÖK
MENY
Svalbard, Åland, Narva, Gotland och södra Litauen pekas ut som potentiella svagheter om Ryssland skulle få för sig att testa Natosamarbetet. Det går att läsa i en artikel från tankesmedjan Atlantic Council.
Om kriget i Ukraina blir en utdragen konflikt kommer Putin att rikta in sig på tidigare ryska eller omstridda områden för att testa Natos artikel 5 där han anser att risken för ett starkt svar är lägst. Om Putin lyckas kan han förändra den transatlantiska säkerhetsmiljön i grunden. Därför är det viktigt att Nato ser över just de här områdena och hur man bäst försvarar dem. Det skriver Richard D. Hooker jr i en artikel som har publicerats på Atlantic Councils hemsida. Se faktaruta för mer information om rådet och författaren. Hooker menar att osämjan mellan Europa och USA gör det mer troligt att Ryssland kan tänka sig att testa Natosamarbetet, därför är det viktigt att Europa tar på sig ansvaret att stärka det gemensamma försvaret.
Hooker beskriver ett splittrat Nato med låg beredskap och där skillnader i lägesbeskrivningar utgör ytterligare problem. Därför, menar han, är det önskvärt för Ryssland att inom några år testa samarbetet.
Fem mål
Han pekar ut fem tänkbara mål, där Åland är tvåa på listan.
Mest troligt, menar Hooker, är det att den ryska regimen skulle ge sig på Svalbard. 17 procent av befolkningen är redan rysk och en av två byar på huvudön Spetsbergen, den ryska gruvbyn Barentsburg, är redan i rysk ”ägo”.
Svalbard är dessutom ”territoriellt tvetydigt”. Det är norskt, men enligt Svalbardtraktaten har alla nationaliteter rätt att vistas där på samma villkor. Ögruppen är inte demilitariserad, men det upplägg som finns påminner om det åländska. Inga befästningar får finnas och ögruppen får inte användas för krigsliknande ändamål enligt Artikel 9 av traktaten. Däremot tillåts försvar i militär bemärkelse.
Om Svalbard ockuperades av Ryssland skulle det stärka den ryska närvaron i Arktis. Dessutom skulle försvaret av Kolahalvön, där merparten av den ryska flottan finns, stärkas, står det i artikeln.
En rysk operation för att ta Svalbard skulle inledas av hybridkrigföring, som sabotage av kommunikationskablar på havsbotten och rysk underrättelsepersonal i civilmundering, tror Hooker. Nästa steg skulle vara att ta flygfältet. Sedan går det att flyga in trupper och skicka dit delar av flottan.
”På grund av Svalbards avlägsna geografiska placering och hur få som bor där så är det inte säkert att alla 32 Natoallierade skulle anse det vara värt att strida mot Ryssland på Svalbard”, skriver Hooker.
För att stärka säkerheten på Svalbard menar Hooker att Norge borde stärka gränsbevakningen och införa någon form av större tillfällig bevakning av ögruppen. Det skulle också troligtvis motivera Nato mer att ingripa om sådan personal drabbades av strider.
Åland
Åland är också ett lockande byte för ryssen, menar Hooker och placerar ön på andra plats över möjliga sätt för Ryssland att testa Nato. Huvudorsaken skulle vara att säkra den ryska flottans fortsatta väg genom Östersjön. Att Östersjön nu i princip är Natos innanhav kan till och med hota den ryska Östersjöflottans existens och vid en konflikt är Sankt Petersburg i ett utsatt läge.
”Även om det tydligt är en krigshandling och ett uppseendeväckande brott mot internationell rätt, skulle en obestridd militär ockupation i fredstid sannolikt leda till diplomatiska protester, men kanske inte till ett militärt svar från Nato.”, skriver Hooker i rapporten.
Han tror att invasionen skulle inledas av specialförband som landsätts i hemlighet för att sedan ta över kritisk infrastruktur som flygfältet i Mariehamn. Sedan skulle både marin och landtrupper från Kaliningrad ansluta. Det är också möjligt att skicka trupper med kommersiella flyg eller färjtrafik.
Hookers förslag är att ändra Ålandskonventionen, där Ryssland inte är med, och på så vis militarisera Åland.
På samma sätt som Svalbard tänker sig Hooker att en ökad militär närvaro kommer att tvinga fram ett svar av Nato om Åland skulle attackeras.
”Nu, medan Ryssland fortfarande är upptaget i Ukraina, är den bästa tiden att stärka det finländska försvaret i detta viktiga område.”, skriver han.
Narva med omnejd
De östra delarna av Estland är fortfarande väldigt ryska. Estland är dessutom ett litet land som är beroende av Nato för sitt försvar. Hooker beskriver ett scenario som påminner om Krim och östra Ukraina där militär tar sig in för att ”skydda” den ryska delen av befolkningen som Kreml anser vara förtryckt och därför bör få tillhöra Ryssland i stället.
”Här verkar riskerna för Ryssland vara relativt låga. Ett kraftfullt Natoingripande är inte säkert; med all sannolikhet skulle närliggande länder som Sverige, Finland och Lettland inte skicka marktrupper eller riskera en direkt konfrontation med Putin.”, skriver Hooker.
Gotland
Nummer fyra på listan är Gotland, som rapporten pekar ut som utgångspunkten för Sveriges och således Natos kontroll över Östersjön – både till sjöss och i luften. Hooker ser det som nödvändigt om konflikten med Nato skulle eskalera att Ryssland får större inflytande i Östersjön eftersom 40 procent av den ryska exporten tar den vägen. Sverige uppmanas stärka den landbaserade militära närvaron på ön för att avskräcka från en attack.
Bron till Kaliningrad
Den femte och sista svaga punkten som pekas ut i artikeln är den så kallade bron till Kaliningrad, alltså södra Litauen och norra Polen. Den ryska exklaven är i dagsläget avskuren från resten av landet av Litauen och Polen.
”Vid flera tillfällen har Putin hävdat rätten att ingripa med militärt våld för att ‘skydda’ etniska ryssar som bor utomlands, och hänvisat till återlämnandet av Baltikum och andra tidigare ryska territorier som en fråga om ‘historisk rättvisa’.”, skriver Hooker.
Här skulle kanske det lättaste testet av Nato gå att genomföra, menar han. Geografin, närheten till Belarus, skulle leda till att Baltikum blev omringat av den ryska regimen och dess allierade. Det skulle vara svårare för Nato att förstärka försvaret och Hookers bedömning av Baltikums samlade försvarsförmåga är att den är begränsad.
Enligt rapporten är det inte säkert att Ryssland kommer att bedriva militäroperationer i Baltikum eller i Norden, men det är inte heller osannolikt
”med tanke på de senaste exemplen på rysk aggression och upprepade ryska anspråk på tidigare och omtvistade territorier.”
”Om USA skulle dra sig tillbaka från eller minska sitt engagemang i Europa kan det bara bidra till att uppmuntra sådana aggressioner. Ryska ledare har tydligt klargjort att de betraktar kriget i Ukraina som en konflikt med NATO och väst, och att de strävar efter att återta tidigare ryska landområden.”, avslutar Hooker sin artikel.
Atlantic Council
är en välrenommerad amerikansk oberoende tankesmedja baserad i Washington D.C som grundades 1961.
Tankesmedjans utgångspunkt är att stärka den transatlantiska länken och smedjan ägnar sig åt politik, ekonomi och säkerhetsfrågor.
Richard D Hooker jr
Senior Fellow vid Atlantic Council (Scowcroft Center for Strategy and Security) och Senior Researcher vid Oxfords program för hur krig utvecklas.
Hans CV innehåller bland annat officerstjänst i väpnade konflikter i Somalia, Kosovo, Irak och Afghanistan samt en filosofiedoktorsexamen i internationella relationer.
Han har också varit stöd till landets militära ledning under både George W Bush den äldre och Bill Clinton.
