Sommarens gästledare i Nya Åland har temat ”Mitt Åland” och texterna skrivs av människor som har flyttat till Åland. De har ombetts skriva texter om hur de uppfattar Åland från en utomståendes perspektiv. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

Tänk dig att du flyttar till Ålands 17:e kommun, köper ett hus och bygger upp ett nytt liv. Din närmaste granne, låt oss kalla honom Dan, säger till dig:

“Hör du, bara för att du köpt huset här betyder det inte att du tillhör kommunen. Du är inte härifrån.”

Orden sägs kanske inte rakt ut, men du känner dem. Dan bjuder alla grannar till en fest – alla utom dig. Men när hans dotter ska ha kalas får din son ändå en inbjudan. Det skulle ju se konstigt ut annars, om alla barn från dagis var där förutom ditt.

Så du går dit med din femåring. Ser barnen leka, hör vuxna prata. De känner varandra sedan länge och samtalen flyter enkelt. Du försöker diplomatiskt närma dig, småprata, ställa frågor. Men du märker snabbt att du hålls utanför. Inte genom ord, utan genom tystnad.

På andra sidan vägen bor en annan granne, som arbetar på ett av de större företagen i kommunen. Två tjänster blir lediga – och du har precis den kompetens de söker, din personlighet och vision är det företaget behöver. Men jobbet går till hans barndomsvän, någon han känt sedan dagis. Du skickar in ditt CV ändå, för hoppet finns kvar, men innerst inne vet du redan hur det fungerar. De lediga platserna som annonseras är ofta redan lovade till någon annan.

Du skickar ut många CV:n, men börjar inse att det inte finns några realistiska alternativ i andra kommuner – du kan inte pendla. Dina barn behöver din närvaro, din vardagliga omsorg.

Så du arbetar där det finns jobb, även om du är välutbildad och vet att du kan mer.

I Ålands 17 kommuner talas det olika dialekter. Genom åren ser du hur dina barn kämpar med att hitta sin plats. De slits mellan att bli accepterade av sina kompisar – och att fortfarande höra till dig. För du är annorlunda. Du beter dig inte som man “ska” här. Du pratar annorlunda, du rör dig annorlunda. Och det märks.

Barnen börjar distansera sig känslomässigt. De är rädda för att bli exkluderade. De vet att det inte krävs mycket för att bli den som är “konstig”. Och du förstår dem. Men det gör ont.

Den där osynliga metallen i luften – den tysta belastningen av att vara betraktad som en outsider – börjar nöta ner dig. Din kärlek till huset, det där huset du först trodde var ditt drömhem, börjar försvinna. Sakta, obemärkt. Dina attityder, som en gång var positiva och öppna, blir till sura miner. Du orkar inte längre.

Du börjar dra dig undan. Livet tappar smak. Trädgården du först vårdade med kärlek börjar förfalla. Du bryr dig mindre om huset, mindre om hur det ser ut. Grannarna ser det. De pratar.

Och det finns en Facebookgrupp där man får säga vad man vill. Där spekuleras det högt:

“Vad är det med de där nya människorna som har flyttat hit till vår kommun?”

“Varför kan de inte bete sig som folk?”

“Varför sköter de inte sina trädgårdar som man ska?”

“De bara förstör allt med sina hus som ser så ovårdade ut.”

Ingen frågar varför. Ingen frågar hur du mår eller om du vill ha hjälp med någonting.

Vid det här laget kanske du som läser tror att jag bara pratar om inflyttade, men det är det inte. Faktum är att det jag beskriver händer åt många.

Det kan vara en person som är född här men har flyttat till en annan kommun. Eller någon som återvänt efter att ha bott flera år i USA. Det kan vara någon vars släktingar gjort dåliga val – varit våldsamma, alkoholiserade, stämplade på något sätt. Och plötsligt räcker det, för att man ska ses som “en av de där”.

Vi kan såklart säga att sånt händer i andra länder också – och det gör det. Men måste vi alltid kasta ballongerna utåt? Skylla på andra i stället för att ta ansvar om hur vi gör med andra?

Gör det inte ont att se på oss själva och fundera över hur exkludering skadar?

Kan vi prata om den mobbning vi vuxna utövar mot varandra – i stället för att bara fokusera på hur barnen beter sig i skolan?

För sanningen är: vi är deras förebilder. Det är vi vuxna som visar vägen.

Du som läser kanske tänker:

“Men Alejandra – vem ger dig rätten att skriva allt det här?”

Och då vill jag, med hjärtat i handen, svara:

Jag reflekterar över det jag ser, men också över det jag själv behöver förändra i mitt beteende. För vi är alla en del av det här samhället.

Jag arbetar med mina egna fördomar – och ja, de är många. Jag kämpar med mitt behov av att känna mig älskad, sedd och värderad. Jag vet att ensamhet skadar, jag har själv smakat på det. Jag ser många människor som behöver det de aldrig har upplevt, men som kommer att göra gott: kärlek och acceptans.

Men läsaren, jag kan inte vara tyst, inte när jag har en möjlighet att påverka. Om jag kan bidra till att ge våra ungdomar en väg mot ett mer accepterande och resilient samhälle, då måste jag försöka.

Ett samhälle där alla verkligen har en plats att blomstra.

För det är ju det vi alla vill – en plats där man kan må bra, också inuti.

Kanske jag ser sådant som många andra också märker – men inte vågar säga högt?

Min rätt att tala har jag tagit själv. För Åland har lärt mig något viktigt:

Om jag inte först själv accepterar mig som ålänning – och inkluderar mig själv – så kommer ingen annan göra det åt mig. Åland är mitt hem och jag vill göra mitt bästa som en del av vårt samhälle. Som min far och mor lärde mig: vi behöver vara bra för oss själva och för andra också. Önskar dig som läser detta trevliga och soliga dagar.

Mer läsning

Kommundiskussionen behöver börja i en annan ända

Lågtröskelmottagningen finns kvar och utvecklas

Granöfjärden – en miljöskandal