Vår tolerans prövades, vi misslyckades totalt
Inget hände. Absolut inget. Det borde polisen absolut ha stoppat, åtminstone om man får tro folkstormen efter den så kallade Ninjamannens besök på Åland.
Han kom, han såg, och sen åkte han hem. Eller något.
Ninjamannen, vem nu denna mytiska individ än är, har väckt en enorm uppståndelse på Åland. Under helgen var det inte möjligt att röra sig bland folk utan att få till sig redogörelser för vad han sagt och gjort, var han setts, om han såg farlig eller misstänkt ut, och framför allt: om han verkligen var farlig och om polisen i så fall borde ha vidtagit åtgärder.
Personligen måste jag tillstå att jag skäms lite. Jag vet absolut inget om Ninjamannen genom första- eller ens andrahandsinformation, men jag har genom att godkänna de artiklar som tryckts i Nya Åland och de inslag som visats i Åland24 varit med och byggt vidare på ett mediamonster som kanske bortom alla rubriker är en både harmlös och sjuk individ.
Det vi verkligen vet, utöver allt fullkomligt overifierat vi läst i kvällstidningarna, är att Ninjamannen (så kallad på grund av sin klädsel) varit i Mariehamn, att han ropat saker åt folk och betett sig ”annorlunda” och att han gått in på ett dagis och ropat något som ingen begrep. Vi vet också att han gått med en hund okopplad, samt att varken mannen eller hunden skadat någon.
Samtidigt har vi kunnat läsa i till exempel Expressen att ”Ninjamannen härjar på Åland”. För den som är van med de turistiska härjningstågen som sveper över Åland varje sommar är det svårt att se varför en ensam stackare som varken spytt i rabatter, försökt hångla upp folk eller skrålat fotbollssånger på natten är värd alla rubrikerna.
Inte heller är det lätt att se vad polisen, som fått utstå en massiv kritik för sin påstådda passivitet, skulle ha gjort. För att polisen ska ingripa måste ett brott föreligga, eller åtminstone en misstanke om brott. Det räcker inte med att man ser misstänkt ut eller pratar med folk utan att känna dem. Utan att överdriva kunde jag på rak arm räkna upp ett tiotal människor som är fast bosatta på Åland och aldrig uppfattats som en samhällsfara, som både gormar och gestikulerar i luften, har osynliga demoner efter sig eller bara är lite allmänt kolliga.
Dessutom ser man titt som tätt på stan folk med svarta läderkläder, läskigt smink och allt möjligt metallskrot på konstiga ställen i ansiktet. Inte tycker vi att polisen ska ingripa mot dem.
Rabaldret kring Ninjamannen är naturligtvis en media-hype av stora mått, men det säger också en hel del om vår rädsla för det okända och skrämmande, och om hur oerhört snabbt vi är beredda att ropa på polis och hjälp när någon går utanför normen.
Är det nu någon som harklar sig och säger Kauhajoki eller Jokela kan jag bara kontra med följande: ingen av de våldsverkare som begått förfärliga brott mot andra människor har gått omkring och sett misstänkta ut före brottet. Det är ytterligt ovanligt att en person som svingar låtsas-svärd och klär sig som en ninja faktiskt är farlig på riktigt.
Och som krydda på moset: Även den som är konstig och skrämmande har rättigheter. I vårt land har vi yttrandefrihet för den som säger tokiga saker. Vi har rörelsefrihet för den som inte är fängslad, och vi har både i Sverige och Finland lagt ner psykiatriska vårdinstitutioner för att människor med psykiska problem i stället ska integreras i samhället och få sin vård på annat sätt.
Vad trodde vi skulle hända? Att alla konstiga typer skulle söka sig till någon enslig ö för att vara konstiga med varann? Kom igen, Åland. Nog hade det ju varit bättre med: Ninjamannen talar ut: ”Här fann jag en fristad”.
