SÖK
MENY
Efter att ha gått på pumpen i ett fyllnadsval i norra England tvingas Labour nu inse att inte ens fattiga, multietniska valkretsar vill bli tagna för givna. Och att det kan slå fel att utmåla gröna politiker som extremister jämförbara med högerpopulister. Här finns lärdomar också för politiker i andra länder.
I England har den inte särskilt tjusiga valkretsen Gorton and Denton i utkanten av Manchester dominerat medierna efter ett extra rafflande fyllnadsval. Det började med att Gorton and Dentons förre parlamentsledamot, Labours Andrew Gwynne, fantiserade i en Whatsapp-grupp om att svara så här på en pensionerad väljares mejl om sophämtning: ”Bästa stadsbo, jag ger fan i dina soptunnor. Jag har just blivit omvald, utan din röst. Dra åt helvete”. Oturligt för honom så läckte meddelandet ut, och han blev avsatt.
Resultatet av fyllnadsvalet efter Gwynnes nesliga sorti stod klart i fredags. Regerande Labour gjorde fiasko, trots att man utmålade sig som de enda som kunde stå emot Nigel Farages vita populistparti Reform. I Gorton and Denton bor många svarta och bruna låginkomsttagare, just de som har all orsak att vilja stoppa Reform. Ändå vann de grönas Hannah Spencer valet, med 41 procent av rösterna. Reform blev näst störst, före Labour (de konservativa blev helt utskåpade: 1,9 procent av rösterna).
Labour har dominerat i Gorton and Denton i över hundra år, och partiet tycks ha trott sig sitta säkert, trots Gwynnes asiga beteende. Man dominerar också i underhuset efter valet 2024, då Keir Starmer tog över som premiärminister. Men Labour har sedan dess låtit sin högerfalang hålla i taktpinnen, snarare än att satsa på att jämna ut orättvisor och återuppbygga välfärden efter den förra regeringens slakt. Tanken verkar vara – i Storbritannien liksom i andra länder (hej Sverige!) – att man som socialdemokratiskt parti eller mittenparti kan fria åt höger efter behag, eftersom de progressiva väljarna inte har något alternativ om de vill hålla de högerextrema borta från makten.
Det är som i ett dåligt äktenskap, där den konstant vänsterprasslande parten kommer hem bara för att upptäcka att den andra slutligen tappat tålamodet och flyttat ut. Zack Polanski, de grönas partiledare i Storbritannien, skriver efter valsegern att väljare i åratal fått höra att en röst på de gröna är bortkastad, men:
”Det är slut med det nu. Vi har visat att om du röstar för något annorlunda så kan du få det också.”
Labour har inte ens vunnit några nya väljare på att försöka framstå som nästan lika immigrationsfientliga som Reform. Keir Starmers opinionssiffror var usla redan innan, och nu höjs rösterna igen inom partiet att han borde avgå. Det tänker han dock inte.
”Labour är det enda partiet som kan ena vårt land och våra lokalsamhällen, och vi står samlade i kampen mot både vänster- och högerextremismen”, skriver han efter valförlusten.
Han vill alltså hävda att Labour står för sansen, mitt emellan extremisterna till höger (Reform) och till vänster (Gröna). Det är en falsk ekvivalens. Som om det fanns något rimligt eller balanserat i att placera sig mitt emellan lögn och sanning. Likväl är det något som hariga mittenpartier ofta ägnar sig åt. Den amerikanska författaren och debattören Rebecca Solnit tar klimatkrisen som exempel i sin bok ”No Straight Road Takes You There”:
”Progressiva krafter och forskare har sedan länge larmat om att vi befinner oss i ett läge som kräver djupgående förändringar. Ändå ses det som extremt att vilja genomföra de förändringarna, trots att det vore en rationell respons på vår extrema planetära kris.”
Reforms kandidat i Gorton and Denton pläderar bland annat för att kvinnor som inte föder barn ska straffbeskattas. Jämför med vad Hannah Spencer sa i sitt segertal: ”Jag tycker inte det är extremt eller radikalt att alla som jobbar hårt ska kunna ha ett bra liv. Och att de som inte klarar att jobba också ska ha ett bra liv.” Få väljare lär skrämmas av den sortens ”vänsterextremism”, tvärtom.
Det var inte så länge sedan som det sågs som extremt att vara emot barnaga och våldtäkt inom äktenskapet, eller för abort och samkönade äktenskap. Men det var inte den politiska mitten som drev igenom de förändringarna. Lika lite som den nuvarande politiska mitten kommer att rädda klimatet eller stoppa högerextremismen.
Eller så rycker den upp sig – vem vet? Men för väljarna i Gorton and Denton var det i alla fall för lite och för sent.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
