SÖK
MENY
Nyans granskning av Ålands ungdomsförbund har ställt befogade frågor som, på det hela taget, fått godtagbara svar. Det mesta har handlat om den sedvanliga åländska problematiken med små kompiskretsar och för få rumpor på för många stolar.
Men en kuriös detalj som kommit i dagen den senaste veckan är det besynnerliga ”avtal” som landskapsregeringen upprättar med den som åtar sig ”skötsel och drift” av landskapets stora mobila läktare för publika evenemang. Det ”avtalet”, och näringsminister Jesper Josefssons (C) svar på Nyans frågor om det, förtjänar vidare uppmärksamhet.
Vi skriver ”avtal” inom citationstecken, eftersom man kan ifrågasätta om det som undertecknats verkligen är ett dylikt. Så den ena parten, landskapsregeringen, förbinder sig alltså att överlämna sin mobilläktare till den andra parten, låt oss säga ett privat eventbolag? Som kostnadsfritt och med ensamrätt får disponera läktaren under fem år, hyra ut den till andra eller, återigen kostnadsfritt, använda den i kommersiella sammanhang där man själv får betalt av sina kunder för arrangemanget? Och eventbolagets motprestation till landskapsregeringen blir – ingenting?
Det är inget avtal.
Varje juridikstudent vet att ett quid utan ett quo inte är en bindande överenskommelse. Näringsminister Josefsson kallar också, kanske av denna anledning, uppgörelsen för en ”udda fågel”. En lagvrängare skulle nog lätt kunna bygga caset att det inte handlar om en fågel överhuvudtaget. Läktarens behov av ”skötsel” – som kunde hävdas utgöra motprestationen – uppstår ju först när eventbolaget tar läktaren i ”drift” för egna syften. Med andra ord har läktaren noll behov av skötsel eller drift i sig själv.
Nyans granskning har gjort det tydligt att detta kostar landskapet – och Kultur-Åland – pengar. När till exempel Åland Opera Festival nyttjar landskapets läktare måste festivalen i nuläget betala i runda slängar 2 000 euro för den till eventbolaget, pengar som förstås festivalarrangören tar ur det stöd på 85 000 euro som man fått av offentliga medel.
Något tillspetsat kunde man alltså säga att landskapsregeringen bara i detta enskilda fall betalar en hyra på 2 000 euro för sin egen läktare. Taget av kulturpengar, som näringsavdelningen delar ut till det privata näringslivet.
Det låter inte klokt. Och det är avgjort bisarrt att höra en näringsminister i en liberal landskapsregering försvara upplägget, med tanke på hur det förrycker den fria konkurrensen på eventbolagsmarknaden – alla andra bolag måste ju hyra läktaren av sin medtävlare.
”Jag ser det inte som problematiskt eftersom det är en öppen intresseanmälan som vilket företag som helst kan göra. Alla kan vara med och konkurrera om läktaren när den bjuds ut”, svarar ministern.
Men hur konkurrerar man när läktaren bjuds ut gratis?
Borde inte näringsavdelningen fundera ett varv till över sin mobila läktare, istället för att vara så frikostig med kulturavdelningens pengar?
