SÖK
MENY
Vad hände egentligen?
Vad hände egentligen? Och varför hände det just nu? Se där två frågor man kan ställa sig efter förra veckans senaste härdsmälta på social- och hälsovårdsministeriet.
Återigen har landskapsregeringen och social- och hälsovårdsministeriet drabbat samman. Varför? Det är egendomligt svårt att få ett svar på den frågan. Om man rekapitulerar den senaste tidens händelseförlopp i så enkla termer som möjligt, framgår det tydligt hur märkligt allt utvecklat sig.
Finland genomförde för två år sedan en omfattande reform av social- och hälsovården. Reformen var en av de största förändringarna i Finlands historia, och syftade till att skapa ett mer enhetligt system för social- och hälsovård samt för räddningsväsendet. För att åstadkomma detta överfördes ordnandet av dessa tjänster från kommunerna till nya administrativa enheter kallade välfärdsområden.
Nu uppstod på Åland på många punkter ett laglöst tillstånd, som enligt de flesta bedömare (bland annat en majoritet av de sakkunniga i grundlagsutskottet) kräver att den åländska självstyrelselagen revideras – social- och hälsovården är ju en åländsk behörighet och det finns inga välfärdsområden på Åland.
Då revideringen av självstyrelselagen kört fast har man under tiden löst situationen med olika former av förordnanden och överenskommelser. I fallet med det område som nu utlöst krisen, handräckning vid tvångsvård (som inte är åländsk behörighet), har landshövdingen hittills utfärdat ett förordnande som gör alltsammans lagligt.
Därmed är vi framme vid nuet. För i förra veckan meddelade plötsligt landshövding Marine Holm-Johansson att hon inte skulle förnya sitt förordnande. Beskedet kom utan förvarning och gällde omedelbart, från den 1 juni. Plötsligt saknades därmed lagstöd för tvångsvård på Åland.
Vad i herrans namn hände?
Det märkliga är att ingen riktigt kan svara på frågan. Denna text har som grund flera olika källor med insyn i saken och alla är lika förbluffade. Landshövdingen uppger i media att man från ”ministeriernas” sida sagt att hon inte kan utfärda det nödvändiga förordnandet, eftersom hon formellt lyder under finansministeriet, inte social- och hälsovårdsministeriet, och bara social- och hälsovårdsministeriet är behörigt att fatta beslut om tvångsvård.
Men mycket tyder enligt källorna på att finansministeriet togs lika mycket på sängen av lappkastet som alla andra. Återigen tycks det vara social- och hälsovårdsministeriets tjänstemän som, i likhet med under pandemin, har retat sig på den åländska särställningen. Och förmått finansministeriet att instruera landshövdingen att sluta godkänna åländsk tvångvård.
Men varför just nu? Ingen tycks veta.
”Det som skulle motivera en nytolkning är antingen en lagändring som träder i kraft eller att man fått ett domslut som visar att man inte kan fortsätta så här, annars finns det ingenting som motiverar att ändra praxisen”, säger en källa med insyn till Nyan.
Men inga lagar har förändrats och inga nya domslut har kommit. Så vad är förklaringen? Fick någon lite fredagsfeeling på ministeriet? Dök det upp en semestervikarie med storhetsvansinne?
När så ministeriets tjänstemän upplystes om den bokstavligt talat oacceptabla situationen – man kan inte beröva människor deras nödvändiga vård från ett ögonblick till ett annat – försökte de reparera skadan genom att i en anvisning till ÅHS och Ålands polismyndighet godkänna tvångsvård. Men det var ju just det som var knäckfrågan från början: social- och hälsovårdsministeriet har inte behörighet att instruera åländska myndigheter om något.
Vilken del av ordet ”självstyrelse” var det ni inte förstod, ministeriemoguler?
Källor med insyn berättar att tjänstemännen av grundlagsutskottet tillfrågats om det skulle bli problem med landshövdingens förordnanden så sent som för en månad sedan, utan att de då sade något om saken. Vad hände sedan?
Är det en maktkamp mellan social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet vi bevittnar? Eller är det något värre?
”Vi har hela tiden vetat att det inte är en juridiskt hållbar lösning, men hoppats på ny lagstiftning. Nu har det gått två och ett halvt år …” Så förklarade landshövdingen sitt agerande för tidningen Åland den 4 juni.
Den formuleringen låter lite obehaglig, nästan som ett hot. Som i: ”Tja vi har väntat och väntat på att ni ska godta våra krav när självstyrelselagen ska revideras, men gör ni inte det så kan vi ju ta i med hårdhandskarna också.”
Med risk för att låta konspiratorisk måste man undra om detta ska ses som ett utpressningsförsök?
Det vore av många anledningar bra om landshövdingen kunde lägga korten på bordet i frågan. Hur har hon instruerats och av vem? Finns det skriftliga dokument? Har justitiekanslern tillfrågats? För så här kan vi inte ha det, med oförklarligt, självsvåldigt godtycke från ansiktslösa tjänstemän med dolda agendor.
Ta bladet från munnen, Marine Holm-Johansson.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
