SÖK
MENY
Vi blir allt äldre, och antalet äldre blir allt fler. Den beräknade livslängden tros öka med fem år till 2050 – en utveckling som ställer höga krav på framtidens äldreomsorg. Välfärdsteknik sägs vara lösningen, men kan knappast garantera livskvaliteten under de extra år som vi så desperat verkar sträva efter.
Åldrande bör inte längre ses som en naturlig del av livet utan som en sjukdom, som är behandlingsbar. Den slutsatsen drog en grupp belgiska forskare i en uppmärksammad studie som publicerades för tio år sedan. Sedan dess har vetenskapliga prognoser antytt att vi i framtiden kan nå en ålder på 120 år genom nya medicinska framsteg. Dessa framsteg kan göras genom exempelvis AI och implantat som ska diagnosticera sjukdomar kopplade till åldrande, bland annat specifika typer av cancer, på ett tidigt stadium.
Synen på åldrande har mynnat ut i något som liknar en ambition att uppnå odödlighet. Det blir uppenbart inte bara i den ytliga besattheten av att se ung ut – utan har alltså även börjat gälla vår så kallade biologiska ålder. Nu får vi inte ens bli gamla inombords längre. Att åldras, eller snarare att undvika det, riskerar därmed bli en tävling där den som håller sig ung längst vinner.
– Många av de sjukdomar vi får när vi blir äldre har en livsstilsaspekt och ju mer vi vet – desto större möjlighet har vi att påverka vår hälsa. Det knepiga är att större ansvar därmed läggs på individen. Det finns ett ideal om att åldras framgångsrikt som ställs mot ett ”misslyckat” åldrande med exempelvis sjukdom som följd, säger Håkan Jönson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet i en artikel om framtida åldrande på universitets hemsida.
Om idealet håller i sig, och de generationer som fortfarande har ålderdomen framför sig siktar mot att bli 120 år, väcks oundvikligen frågan om hur livskvaliteten i så fall ska garanteras under de där extra åren. Svaret ligger enligt forskningen i den framtida utvecklingen av välfärdsteknik.
Välfärdsteknik definieras som ”en del av e-hälsa och är digital teknik som bidrar till ökad livskvalitet för äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Välfärdstekniken ska utgå från kriterierna för god vård och omsorg, som innebär att vården och omsorgen ska vara kunskapsbaserad, säker, tillgänglig, effektiv och jämlik samt utgå från individens behov”, enligt svenska Socialstyrelsen.
Dessa hjälpmedel är redan en stor business som riktar sig särskilt till äldre som bor kvar hemma och har god ekonomi, en köpstark grupp som är stor i de nordiska länderna och inte minst här på Åland. Tekniken omfattar allt från säkerhetsprodukter som kodlås och trygghetslarm till medicinska hjälpmedel som ska minska behovet av mänsklig assistans från exempelvis hemvården. Nyttan är att det i många fall innebär en ökad rörelsefrihet och fysiskt oberoende för användaren.
Problemet är dock att dessa tjänster och produkter ofta ställer höga krav på kognitiva förmågor som ofta försvagas i takt med att vi åldras. Dessutom involveras äldre sällan i arbetet med att utveckla tekniken som de förväntas lära sig, vilket leder till att deras behov och önskemål ignoreras även om intentionen med hjälpmedlen i grunden är god, menar forskarna på Lunds universitet.
Utöver den praktiska aspekten finns det också en mänsklig faktor att väga in. För vad händer med vårt mentala välmående när maskiner tar över omvårdnaden som tidigare har skötts av människor av kött och blod? Redan nu lyfts äldres ensamhet som ett stort samhällsproblem. Frågan är om dessa hjälpmedel i framtiden frigör mer tid för social samvaro mellan klienter och vårdare, eller om det slutar med nedskärningar och stramare budgetar eftersom mycket av vården kan utföras genom en skärm i stället för ett fysiskt besök.
Det är också naivt att tro att vi som nu befinner oss i våra bästa år, och anser oss vara mer tekniskt kompetenta än våra föräldrar, lättare kommer att kunna anpassa oss till en ny digital verklighet än generationerna före oss. Tekniken kommer tids nog att springa ifrån oss millennials också – och en del av vår autonomi tas i från oss i farten.
I slutändan är det samhällsutvecklingen och våra beslutsfattare som avgör om de där extra åren av liv kommer att vara värda att levas. Tekniken måste i så fall fungera som ett komplement till en progressiv och empatisk äldrepolitik.
