Nya Ålands granskning av den så kallade idrottstränaren visar på att ”allas ansvar” lätt blir ”ingens ansvar”. Den visar på hur viktigt det är att bredda samtalen utöver själva idrotten, och även våga ställa de obekväma frågorna.
Fallet med den åtalade tränaren innehåller besvärande uppgifter. Rykten om ett olämpligt beteende har cirkulerat i årtionden, men han har fortsatt vara aktiv. Även efter en domstolsprocess för fem år sedan, där vad som inträffat är ostridigt men däremot inte med vilket uppsåt handlingarna begicks, har mannen kunnat fortsätta engagera sig i barns idrottsutveckling. Det ska för tydlighetens skull sägas att mannen i domstol friades från anklagelserna.
Det är ett uppenbart att de som har drabbats har blivit svikna, även om det inte går att peka ut en instans – en bristande länk i kedjan. För de här sakerna är komplicerade, de kräver både mod och kunskap.
Magkänslan är att hitta en syndabock. Vems ansvar är det att förhindra övergrepp? Vems ansvar är det att berätta om misstankar, att rikta så pass allvarliga anklagelser mot en till synes oskyldig människa?
Det är obekvämt, det kan till och med vara brottsligt. Och det är lätt att intala sig att man till och med kan skada den idrott som man har lagt otaliga timmar av ideellt arbete på att förbättra. En mänsklig slutsats är att låta någon annan göra det. Att låta någon annan vara obekväm.
Utan att dra övriga paralleller till det åländska fallet finns gott om exempel på när idrottsvärlden har misslyckats med att ta kollektivt ansvar. Det mest kända är den amerikanska läkaren Larry Nasser som i 20 år hyllades av idrottsrörelsen, samtidigt som han begick övergrepp på hundratals unga kvinnor och barn i sin yrkesroll som läkare för bland annat det amerikanska gymnastiklandslaget.
Flera av kvinnorna som vittnade i rättegången mot Nasser beskrev en kultur i den amerikanska elitgymnastiken som gick ut på att härda ut för att nå sina mål. Flera av kvinnorna, som då var barn, försökte berätta sina historier men upplevde att de inte togs på allvar. Det tog över tio år från de första vittnesmålen tills att någon högre upp i hierarkin faktiskt började lyssna.
Nasser dömdes 2017 och 2018 till långa fängelsestraff för bland annat sexuella övergrepp och innehav av barnpornografi.
Ett annat exempel är den svenska höjdhoppstränaren Viljo Nousiainen som har anklagats av flera framstående idrottsprofiler för att ha förgripit sig på dem när de var pojkar, bland annat Nousiainens egen styvson, höjdhopparlegendaren och sedermera omstridde Dumpenprofilen, Patrik Sjöberg. De nu vuxna männen berättar om långvarig ryktesspridning utan att någon faktiskt agerade.
Det ska återigen poängteras att vi inte kan jämföra det åländska fallet med de övriga. Vi vet helt enkelt inte. Men exemplen visar ändå på hur viktigt det är att prata om sådana här frågor.
Idrottsrörelsen är en del av samhället, den har ett enormt förtroendekapital och en viktig roll i att förbereda unga människor för vuxenvärlden. Och vid sidan av det förstås att lära unga att springa, sparka och hoppa. Det är också viktigt att säga att idrottsrörelsen allena inte bär det här stora ansvaret, men för många ungdomar är det den viktigaste arenan för identitetsskapande och det första steget ut i vuxenvärlden, utanför skolan och utan föräldrarna.
Det finns inget enkelt sätt att förhindra människor att bete sig olämpligt, då hade man gjort det redan. Men det är viktigt att odla en kultur som främjar öppenhet, där också sådana här frågor diskuteras. Det räcker inte med policydokument och värdegrundsarbeten om verktygen för att agera är bristfälliga eller saknas.
Nyans granskning visar att det finns utrymme för reflektion, till och med för självkritik.
”Vi som arbetar med ungdomar borde kanske vara bättre utbildade så att vi kan vara på vår vakt”, säger ”Rolf” som också ifrågasätter varför han inte reagerade tidigare.
Det låter som en plattityd, men Rolf sätter huvudet på spiken. Det krävs kunskap och mod att agera när man känner att något inte står rätt till. Fråga en extra gång, ta berättelser på allvar och prata med andra som kan hjälpa. Låt inte någon annan vara obekväm, var obekväma tillsammans. Det är förstås ingen garanti, men det är en bra början.
LÄS OCKSÅ
Decennier av rykten om olämpligt beteende
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
