Kvinnan ska alltid lyda sin man, och han ska ha sista ordet vid alla viktiga beslut. Det tycker nästan var tredje man ur generation Z – de som nu är i åldern 14–29 år – enligt en undersökning som King’s College i London gjort i 29 olika länder. Manliga influerare i sociala medier fortsätter att gödsla attityder av det här slaget. Var är motrösterna?
Finland ingick inte i undersökningen, men väl Storbritannien, USA, Brasilien, Australien, Indien och Sverige. Den visade vidare att 59 procent av Gen Z-männen anser att jämställdheten mellan könen gått så långt att det numera är männen som drabbas av diskriminering. Kort sagt: jämställdhet mellan könen verkar inte vara ett ideal för Gen Z i samma grad som för ”boomer”-generationen, i dag 62 år och äldre.
Siffrorna borde analyseras av alla som vrider sina händer över den låga nativiteten. De 31 procent av unga män som vill ha en lydig kvinna lär få svårare att hitta en partner än de som har en mer avspänd inställning. De måste söka i en begränsad pool: bara 14 procent av de kvinnliga svarande instämde i påståendet.
Det rationella vore om de straighta singelmännen anpassade sig, så de hade en chans bland de 86 procenten kvinnor som inte vill vara en dörrmatta. Om de blev män som kvinnor efterfrågar: kärleksfull, komplexfri, kapabel att sköta sin egen hygien och garderob och att fatta vettiga beslut om vad som ska göras med matrester, och verkställa dem. Tyvärr helt oresonliga krav, om man ska tro en del manliga influerare och incels.
Dilemmat för en vanlig snubbe är att han inte kan bli en man som kvinnor vill ha utan att samtidigt tappa i status bland alfa-männen i manosfären och i verkligheten. Netflix släppte nyligen Louis Theroux dokumentär där han intervjuar ett antal influerare som predikar om mäns överlägsenhet. Dokumentären bekräftar vad som är känt sedan länge: att manosfären är ett pyramidspel, där jagsvaga män betalar för att få höra att en riktig man ska vara rik, muskulös och dominant. Men som Louis Theroux själv säger i en intervju i The Guardian om männen han intervjuade:
”Det är svårt att skilja ideologin från bondfångeriet. De säger bokstavligen vad som helst för att premieras av algoritmerna.”
De största förlorarna i spelet är ändå de som inte ens deltar, de som manosfären tycker om att kalla för ”females”, en nedlåtande synonym till ”women”. De påverkas i verkligheten av vad män absorberar på nätet.
Jag har skrivit tidigare på ledarplats om vilket vågspel det är för en kvinna att inleda en relation med en straight man, och ingenting har blivit bättre. Enligt Yle har nästan 60 procent av unga kvinnor upplevt någon form av partnervåld. Och bara sedan årsskiftet har 7 kvinnor i Finland dödats av en man som stått dem nära.
Med tanke på hur lättpåverkad den genomsnittliga mannen tycks vara så borde ju samhället utnyttja detta och dra igång kampanjer för att få män att sluta misshandla kvinnor. På liknande sätt som man genomfört lyckade kampanjar mot rattfylleri, rökning, vistelse på sjön utan flytväst och annat som rör allmänhetens hälsa och säkerhet. Ändå faller det alltjämt främst på kvinnorna att ta vara på sig själva och varandra. Och när de ändå råkar illa ut så är det för att de inte var tillräckligt vaksamma, och förresten: varför har de inte fött barn, tänker de inte på sin biologiska klocka?
Nog med sarkasmen. Motröster finns därute på nätet, och inte alla är kvinnor. En av dem är ”The Speech Prof”, amerikansk akademiker, som säger:
”I verkligheten kommer de flesta män att ändra sitt beteende först när andra män ställer dem till svars. Kvinnor har sagt de här sakerna så länge som jag har levt men uppenbarligen för döva öron. Vi måste normalisera idén att riktiga män lyfter upp andra, och ärligt talat: om du är rädd för att förlora kompisar om du säger ifrån mot trakasserier så behöver du kanske bättre kompisar. Den ”tysta majoriteten” fortsätter att tiga för de tror att någon annan tar itu med det. Men vi måste alla bli just den ”någon annan”.
”The Speech Prof” har en snarast faderlig framtoning. Men vi har också australiensiske Will Hitchins, som lustfyllt smular sönder och parodierar toxiska inlägg, och Public Offender, rätt bluddrig men med sunda idéer. Alla värda att lyssna på i stället för de andliga dvärgarna i manosfären.
Och i väntan på den storskaliga, statliga kampanjen mot mäns våld. Visst: vi får vara beredda på att ”inte-alla-män”-kören stämmer upp. Men de gör som vanligt varken till eller ifrån, och är bara att ignorera.
