Ställ rätt frågor om Husby
Vad händer i Husby, i fina, vackra, rena, snälla Sverige.
Världsmästarlandet. Melodifestivallandet, där bögar får pussas på scen, där Gina Dirawi så mästerligt uttrycker både det invandrade perspektivet och det helsvenskaste.
Zlatan-landet, där invandrargrabben laddad med testosteron blir en av världens bästa fotbollsspelare.
En del av svaret kanske faktiskt finns i Zlatan Ibrahimovics och David Lagercrantz bok om Zlatan. Inte i framgångssagan, för den handlar om en exceptionell begåvning, utan i beskrivningen av Rosengårds-grabbens liv före han blev en legend.
Den handlar om en pojke utan referenser till det ”vanliga” Sverige, det vita medelklass-samhället, där alla tittar på Bolibompa och kan sina nationalhjältar och sina berättelser. Det handlar om gäng som bodde i Rosengård och aldrig varit in i centrala Malmö, för att det ingenting fanns för dem där.
Det handlar om hunger, normlöshet, våld, kriminalitet och en manlighet där bara våld slutligen kan lösa problem.
Det handlar inte om en misslyckad integration, utan om en total avsaknad av den. En uppgivenhet. Visst går det att härja till om att det är föräldrarnas fel att ungarna bråkar, och att det är de som borde styra upp det. Som om alla föräldrar har kraft och förmåga till det, särskilt om de suttit i ett getto i en förort hela sitt liv, utan att få jobb fast de sökt och sökt och sedan slutat försöka.
Ett samhälles integrationspolitik fungerar inte om resultatet är att bara de extrema begåvningarna klarar sig, mot alla odds.
Det finns många relevanta ingångar på kravallerna i Husby. Klass. Språk. Integration. Utbildning. Manlighet.
Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det är ”arga unga män” som bränner bilar i Husby. Det är säkert sant, och väcker tre raka frågor.
Varför är de arga?
Varför är det de unga som är arga?
Varför är det män?
Är de arga för att de blivit illa behandlade? För att de är frustrerade? För att de är onda eller dåligt uppfostrade? Är det just de unga som är arga för att de ännu inte blivit likgiltiga för sin situation? För att Sverige fostrat en generation av osnutna ligister? För att människor i Sverige med utländska efternamn byter till svenska för att ens få en chans på en arbetsintervju?
Varför är inte de frustrerade tjejerna där och tuttar eld på saker och kastar sten? Vad säger det om manligheten, inte bara bland invandrargrupper utan generellt i Sverige, att alla vet vad statsministern pratar om. Det är män som brukar våld.
Av alla frågor som kunde ställas och alla analyser som kunde göras är nog den minst fruktbara att göra det hela till en rad individuella misslyckanden hos en rad dåliga föräldrar.
Vill man dra en åländsk parallell kan man gärna fundera på varför åländsk integration i hög grad hittills varit framgångsrik. Det finns ett enkelt svar. Arbete.
För framtiden finns en lärdom av Husby, och andra liknande kravaller. Bunta inte ihop folk i segregerade bostadsområden. Det vill säga; se till att alla, även de mindre bemedlade, har råd att bo på fina ställen. Se till att skolor har samma resurser per elev. Satsa på språkundervisning. Satsa ännu mer på språkundervisning.
Stöd alla föreningar, klubbar och aktiviteter där människor kommer samman av andra orsaker än etniska, religiösa och ekonomiska. Sport, kultur, hembygd, socialt arbete. Allt det där som lär ska vara guldkanten i en ansträngd ekonomi.
För det är fel. Det klistret är vad som fattas i Husby.
