Prata om sexualbrott, det är enda vägen
Det senaste sexbrottsmålet i Ålands tingsrätt avgjordes mycket snabbt i fredags. Den man som stått åtalad för sexuellt utnyttjande av minderårig friades i tingsrätten för ett dåd som begicks år 2007.
Efter det har behandlingen av ärendet dragit ut på tiden, och mannen fick till sist häktas och föras till rättegången för att den alls skulle bli av.
I konkurrenten tidningen Åland har vi under några veckor kunnat läsa flera artiklar där just detta fall och kritiken mot den långsamma hanteringen fått en genomlysning. Intressant och relevant.
Den enda svagheten är att rapporteringen i allt väsentligt varit en partsinlaga, utan svarandens, den åtalades syn på saken.
Det är inte ovanligt i fall som dessa, där det är svårt för journalister att övertyga den åtalade om att han eller hon har något att vinna på offentlighet.
Detta är för en gångs skulle ingen kritik mot en konkurrent, utan mot det omoderna sättet att hantera hemligstämplingar i tingsrätten.
Vad som egentligen hade hänt och varför tingsrätten dömde som den gjorde får nämligen ingen veta. Rättegången och alla rättegångshandlingar hemligstämplades på begäran av kvinnan, och förblir hemliga i 60 år.
Det finns en rad frågor i detta fall som man kunde och borde diskutera. Vilket är mannens ansvar? Den minderåriga kvinnans? Vad var det som hände? Varför frikändes mannen? Hur arbetar polis och åklagare med sexualbrott?
Hur ser lagstiftningen ut? Hur är praxis? Hur tolkades lagen?
Inget av detta kan vi diskutera, för vi vet som vanligt ingenting. Och motivet är, som vanligt, att man vill skydda offret. Mot vad?
Ur det samhälleliga och det journalistiska perspektivet finns bara ett sätt att förhålla sig till problematiken och det är att prata om det. Vi har gått en lång väg redan, i synen på sexualbrott, skuld och skam, och det som förändrat bilden är de modiga kvinnor och några män som krävt och vågat göra precis just det – prata om det.
Det är inte alls länge, inte ens 20 år sedan man fullt regelmässigt tog med i beräkningarna om kvinnan vid en våldtäkt varit ”utmanande klädd” eller rört sig utomhus vid fel tidpunkt, som om dessa faktum gjort henne till ett legitimt mål för övergrepp.
Fråga er vad som hänt sedan dess för att förändra diskussionen.
Och sluta hemligstämpla.
