SÖK
MENY
Vad kan vi göra för att motverka att klyftorna mellan oss växer? Räcker det med att hyfsa språkbruket – eller krävs det också att vi närmare synar våra egna avsikter, ståndpunkter och offerkoftor?
Ordet för dagen tycks vara ”polarisering” – roten till allt det onda i världen, verkar det som. Polariseringen fick till exempel Sveriges senaste, över en natt slocknade, politiska stjärnskott Anna-Karin Hatt att hoppa av som centerpartiledare, för polariseringen har lett till hat och hot och ett hårdnande samhällsklimat, sägs det.
Så vems fel är det? Saken diskuteras överallt för tillfället, i svenska och finländska medier av alla de slag, på debatt- och kultursidor och alla internets avkrokar. På ett ganska polariserat vis, får man dessutom konstatera.
För i Aftonbladet (17.10) anser exempelvis kulturchefen Karin Pettersson att det är extremhögern som står bakom hoten och hatet och menar att det är ett journalistiskt tjänstefel att inte skylla allt på Sverigedemokraterna; på lokalnivå kan vi på tidningen Ålands ledarsida (20.10) läsa hur ledarskribenten Ove Andersson lite bisarrt beskriver boven såsom ”vänsterhegemonin” – ett retoriskt påstående förklätt till begrepp, beskrivet som ”ett oskrivet regelverk” med ”ursprung i postmodernismen och sedermera woke-rörelsen” (fint ska det vara minsann).
Bägge skribenterna anser alltså att ”helvetet är de andra”, och analysen blir sedan därefter – polariserad.
Och det är inte tu tal om annat än att vår nutid är kluven intill hjärteroten, som av ett rent och snyggt yxhugg som inte lämnar något kvar i mitten. Det råder en så beklagansvärd risk för beröring mellan de olika åsiktslägren att polariseringen skapar en nästan komisk spegeleffekt.
Pettersson skriver: ”De som drabbas hårdast är de som tar ställning i frågor om antirasism, klimat eller feminism.” Andersson skriver: ”Den som bryter mot reglerna hängs ut och stämplas som rasist, homofob och så vidare.” Same same but different.
Men tänk om en av rötterna till polariseringen också är vår vägran att ge våra meningsmotståndare lite rätt mellan varven?
Tänk om Karin Pettersson kunde medge att antirasismen ibland blir överkänslig (minns debatten om Konstfacks ”Vita rummet”), att klimatrörelsen emellanåt kan låta väl alarmistisk eller att feminism ibland missbrukas till att skuldbelägga kvinnor som bara vill vara hemma med barnen …
Tänk om Ove Andersson ville erkänna att det faktiskt finns insprängda element av just rasister, homofober och kvinnoförtryckare bland dem som bara säger sig vilja ”kritisera vänsterhegemonin” …
What a wonderful world it would be.
Det är som att polariseringen på ett egendomligt sätt flyttat in i oss själva. Har det inte blivit alltmer sällsynt med debattörer som säger ”Kanske, kanske inte” eller ”Å ena sidan … å andra sidan …”? Och allt vanligare med offerkoftor? Det sistnämnda plagget verkar numera vara det högsta modet, så att, närhelst man kritiseras, man påstår sig vara ”tystad” eller angripen personligen, och därigenom slipper ta ställning till det man kritiserades för. Även detta beteende bidrar onödigtvis till polarisering.
Låt oss ta ett närliggande exempel. Var det fel av denna ledarsida att i förra veckan peka ut ”halsstarrig hänsynslöshet, färgad av högmodigt egenintresse” som en ingrediens bakom Barbro Sundbacks (S) pakt med De Obundna, när ett demokratiskt fattat beslut saboterades med hjälp av ett juridiskt besvär?
Kanske. Eller kanske inte: å ena sidan utgjorde påståendet ett personangrepp, å andra sidan kan det mycket väl äga sin objektiva riktighet. Det frågan i sådana fall kokar ner till blir: hur mycket kan man kräva att en politisk veteran (som gjort det retoriska personangreppet till något av sitt eget signum) ska tåla, innan hon får ta sig rätten att plocka fram stickmönstret till offerkoftan?
Döm själv, bäste läsare.
Men försök att inte låta polariseringen svara åt dig.
