Partiordförande med många förhinder
Centerordförande Veronica Thörnroos har inte haft det lätt som partiledare. Kanske blir det ordning på torpet nu, när hon kommer in i den innersta kretsen i landskapsregeringen.
Det ska fan vara kvinnlig partiledare för Åländsk center.
När Veronica Thörnroos valdes till Roger Nordlunds efterträdare tänkte man sig naturligtvis en förändring, en förskjutning av maktbalansen, nya konstellationer, rent av en ny typ av ledarskap. Det var ju liksom det centern valde.
Delvis var ordförandeposten en belöning för arbetsmyran Thörnroos, som länge och lojalt jobbat under Roger Nordlund och faktiskt gjort hästjobbet på partifältet.
Och även om Veronica Thörnroos är veteranpolitikern Olof Salméns kronprinsessa fanns en förhoppning om att hon skulle balansera och sy fast sprickan mellan den konservativa centerfalangen och stadscentern med Nordlund i spetsen.
Av detta blev, uppriktigt sagt, intet.
Ända sedan dag ett har många av centergubbarna (i ordets sämsta bemärkelse) varit illojala och respektlösa mot sin partiledare. Aldrig har så många friåkande politiker gjort mediala utspel, aldrig har de dubbla budskapen varit så många, aldrig baktaleriet så ymnigt förekommande.
Det faktum att Veronica Thörnroos har en helt annan ledarstil än sina företrädare, en där laget är viktigare än individen, har tolkats som svaghet och okunskap. När hon valt att låta andra tala och driva frågor har man sagt att hon inte kan frågorna.
Under hela sin ordförandeperiod har Thörnroos fått stå inför media och politikerkolleger och förklara varför centern tycks ha åtminstone två olika linjer i alla frågor. De två senaste i raden är kanske de mest spektakulära. Först går Roger Nordlund, en person som sannerligen borde veta bättre, och skriver på en protest mot planeringen av Föglötunneln, utan att informera sin ordförande om det. Som privatperson, minsann. Det var talmannen och tidigare partiordförande som skrev på, tro aldrig annat.
Sen går trafikminister Runar Karlsson i landskapsregeringen och lägger ett förslag utan att över huvud taget förankra det i sin grupp, väl vetande att det tar hus i helvete när Englund för syn på det. Och väl vetande att det är nästa trafikminister, tillika hans partiordförande, som får reda upp det hela. Det är knappast bara jag som undrar om inte Karlsson skrattar hela vägen till lagtingssalen när han tänker på allt Veronica Thörnroos har att reda upp på sin första ministerpost.
Till min egen skam ska sägas att jag låtit mig förledas av splittringen i centerleden att tro att Thörnroos faktiskt är en dålig politiker, när man de facto inget vet om det ännu, för som partiordförande har hon inte fått en chans.
Nu, när Thörnroos tar över trafikministerposten och kommer in i maktens verkliga hetluft, då är det dags för henne att koppla grepp om sitt parti, att sätta alla obstruerande gubbar på plats och visa vad hon vill. Om hon kan.
För centerfolket vore det skäl att bestämma sig. Vill man ha Veronica Thörnroos som partiledare är det dags att faktiskt låta henne leda partiet, inte att utnyttja henne som springflicka och spottkopp för sina egna syften och ambitioner.
Om inte så får man väl välja någon annan. Eller byta parti. Att hålla på så här ser inte snyggt ut, och inte blir det några beslut fattade heller, och av regerandet blir det bara pannkaka.
