SÖK
MENY
Det känns obegripligt, men Donald Trump har faktiskt bara suttit ett år i Vita huset efter sitt återval. I måndags tog USA:s Högsta domstol upp ett rättsfall som om ett halvår kan ge honom ytterligare verktyg för att förvandla landet till en de facto diktatur.
Ska den amerikanske presidenten kunna sparka vilken offentligt anställd chef som helst som inte lyder honom? Frågan har varit politiskt brännbar sedan 1980-talet, då Ronald Reagan började försöka återerövra en del av presidentmakten från kongressen. En lång politiskt konservativ kamp har sedan dess pågått på olika nivåer och kan kulminera i ett HD-beslut i juni nästa år. Med tanke på vem som numera sitter i Vita huset kan effekten bli ett Trumpskt maktövertagande på renodlat ideologiska grunder av många av USA:s oberoende myndigheter.
Men vi börjar från början. Vad man måste förstå är att styrandet av USA alltid har varit föremål för en dragkamp mellan presidenten och kongressen, en dragkamp där Högsta domstolen sätter gränserna och bestämmer reglerna. Lite tillspetsat kan man se det hela som en konflikt mellan 1800-talets auktoritära styren och 1900-talets parlamentarism.
Det är en fin tanke om maktdelning, att presidenten ska ha den exekutiva makten och kongressen den lagstiftande. Men vad händer när kongressen stiftar lagar som inskränker presidentens befogenheter? Vill man se den amerikanska konstitutionen som en balanserad våg med två skålar måste man förstå att det samtidigt hela tiden sker ett trixande med vikterna.
Ett sätt för kongressen att inskränka presidentens allmakt – ett ständigt hot i den delikat viktade maskinen – är att skapa oberoende myndigheter och sedan undan för undan utöka deras makt. Resultatet har blivit en framväxt av de moderna institutioner som vi i västvärldens parlamentariska demokratier har kommit att ta för givna: statliga verk och offentliga myndigheter på olika nivåer.
Men USA är inte en parlamentarisk demokrati. Där tillsätter presidenten regeringen, oberoende av kongressen. Och när de av kongressen tillskapade myndigheterna lägger sig i presidentens maktutövning uppstår en friktion som vi européer inte begriper.
Det rättsfall som Högsta domstolen tog upp igår handlar om The Federal Trade Commission, USA:s oberoende federala myndighet för konsumentskydd och konkurrens, grundad 1914. Myndigheten motsvarar vårt Konkurrens- och konsumentverk och styrs av fem kommissionärer, av vilka inte fler än tre får tillhöra samma parti. I mars i år ville Donald Trump godtyckligt sparka en av demokraterna i styrelsen. Där tog det nu pågående rättsfallet sin början.
Om Trump får rätt i HD kan han i framtiden tillsätta och avskeda snart sagt alla statliga chefer uteslutande på ideologiska grunder.
Det var aldrig tänkt att kunna gå så här. USA:s konstitution förutsätter att alla politiska aktörer uppvisar en viss sans och måtta och är inte avpassad för renodlad partipolitik, där det ena partiet domineras, likt en sekt, av en galenpanna till president. Men nu är vi där.
Donald Trump har suttit ett enda år av sina fyra. Under denna korta tid har han förvandlat USA till en hänsynslös girig allmakt som utpressar resten av världen med tariffer och försöker överta lönsamma territorier som Grönland och Arktis; han har lierat sig med Vladimir Putin, förmår det nya ”Krigsdepartementet” att begå krigsbrott genom att urskiljningslöst massdöda misstänkta brottslingar i andra länder, har satt en vaccinförnekare att leda hälso- och sjukvården, struntar i klimathotet, bedriver en inhuman klappjakt på illegala invandrare, behandlar kvinnor som lägre stående varelser, uttalar sig öppet rasistiskt och beslöt nyligen att USA:s nya säkerhetsstrategi i Europa ska vara att stödja kontinentens högerextrema partier.
Om ett halvår kan han få makten att avskeda varenda amerikansk statlig myndighetschef som inte lyder hans order.
År 1970 skrev Tomas Tranströmer dikten ”En vinternatt”, som skildrar en rytande decemberstorm, men där fonden är Vietnamkrigets allra värsta period. Den slutar, i oväntad relevans även för vår tid:
Över världen går en mer allvarlig storm,
Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
att stormen blåser oss tomma.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
