SÖK
MENY
Ojämlikhet dödar – bokstavligen
”Självmorden ökar bland kvinnor under 25”, så lyder rubriken till en Svenska Yle-artikel från i måndags, den 28 juli. Sedan 1900 har självmorden bland unga i Finland i allmänhet minskat. Däremot ser man en oroande utveckling bland unga kvinnor. Trots att helhetssiffran sjunkit, har självmorden bland unga kvinnor klart ökat.
En rapport från Institutet för hälsa och välfärd visar att symptomen på psykisk ohälsa ökat under 2020-talet – särskilt bland unga flickor. Mer än 30 procent av flickorna i grundskolan och gymnasiet rapporteras måttligt oroliga, mer än 50 procent är socialt oroliga och nästan tre av fyra, 73 procent, rapporteras lida av minst ett psykiskt hälsoproblem.
En studie av FPA visar att det är allt vanligare att studerande har långvarig sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa – och framför allt är det kvinnor som drabbas. Forskaren Riku Perhoniemi skriver följande i FPA:s pressmeddelande från i maj: ”Liksom andra undersökningar visar också den här att kvinnliga studerande upplever en större psykisk belastning än manliga studerande. Även om det finns flera orsaker till skillnaderna mellan könen, uppfattar jag det så att kvinnor utsätts för mer press inom olika livsområden”.
Enligt Mieli, förbundet för psykisk ohälsa i Finland, ökade samtalen från personer med självmordstankar förra året. Under 2024 hölls 19 samtal om självmordsbenägenhet per dygn, varav i genomsnitt tre gällde en akut situation. I samtalen lyfts till exempel samverkande globala kriser och nedskärningar i förmåner, organisationers verksamhet och offentliga tjänster.
Marena Kukkonen, chef för Mieli rf:s Center för suicidprevention, kan inte säga vad ökningen av självmordsfall beror på. Sällan finns det en enda orsak med däribland nämner Kukkonen försummelse, emotionell utstötning, fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, mobbning i skolan eller på jobbet, ekonomiska problem, stora nedskärningar i utkomsten och boendet. ”Allt som har att göra med grundläggande försörjning och grundtrygghet kan påverka”, säger Kukkonen. Däremot säger hon till Yle att den ökade mängden dödsfall i både självmord och droger tyder på att unga mår dåligt: ”Samhället är ojämlikt, och det syns säkert speciellt mycket bland unga”. Och där tycker jag att Kukkonen sätter fingret på något, nämligen det att ojämlikhet bidrar till problemet.
Ojämlikhet är en sociokulturell ordning som kan uppfattas som en kränkning av en mänsklig rättighet – där vissa människor utestängs från resurser och möjligheter för att leva, agera och delta i världen. Den begränsar livschanser, försämrar hälsan, skadar självkänslan och förhindrar personlig utveckling. Ojämlikhet kan ta många former och effekterna är allt från diskriminering och fattigdom till stress, otrygghet, ångest, ohälsa – och tidig död. Det skriver den svenska sociologen och forskaren Göran Therborn i boken ”Ojämlikhet dödar” (2016), där visar han hur social och ekonomisk ojämlikhet bokstavligen kostar liv. Människor i underprivilegierade grupper dör oftare i förtid på grund av långsiktiga effekter av ojämlikhet.
Han förklarar att ojämlikhet påverkar människor från tidig barndom till ålderdom – allt från skolresultat till möjligheter i arbetslivet, familjebildning och livslängd. Ojämlikhet i barnaåren har påvisats kunna ha ihållande och livslånga effekter på inkomster såväl som fysisk och psykisk hälsa. Samhällsklass, misogyni och rasism medför desto större risk – särskilt för flickor, kvinnor och marginaliserade grupper. Den existentiella ojämlikheten rör vår självständighet och rätt att behandlas med respekt – att få leva med frihet, värdighet och möjligheten att förverkliga sina livsdrömmar. Den här typen av ojämlikhet bottnar ofta i strukturer som kön, etnicitet, familjebakgrund och sociala normer.
Psykologisk stress, brist på resurser och social misstro är mekanismer som knyter ojämlikhet till ohälsa. Samhällsvetenskapen har slagit fast att ojämlikhet göder misstro. I samhällen med stora inkomstskillnader är det vanligare att människor har svårt att lita på varandra. Detta leder till misstro och rädsla, som i sig blir en samhällskostnad. Dessa brustna samhällsband motarbetar förutsättningarna för social utveckling.
Therborn argumenterar för att ojämlikhet inte är något naturligt eller oundvikligt – den är skapad av samhället och dess politiska och ekonomiska system, och därmed också möjlig att förändra. Precis som alla sociala konstruktioner kan ojämlikheten bli föremål för dekonstruktion, och det finns positiva exempel på det här. Till exempel kan barndagvården bidra till utjämning genom att undvika att dela upp barn på socioekonomisk klass, etnisk bakgrund eller livssituation – eftersom sådan uppdelning snarare har en förstärkande ojämlikhetseffekt. Enligt Therborn utspelar sig kampen för jämlikhet på tre avgörande områden: hur vi förstår ojämlikhet, hur vi angriper och omformar centrala samhällsinstitutioner – och slutligen vår sociala lojalitet, om vi ställer oss på jämlikhetens eller ojämlikhetens sida.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
