SÖK
MENY
Nu är goda råd dyra, och pengarna är slut.Vilket ansvar tar landskapspolitikerna för kommunernas kris?
Lumparlands kommundirektör Mattias Jansryd skräder inte orden i gårdagens tidning. Pengarna är slut och nu tvingas man låna 750 000 euro för att betala löpande kostnader. Men någon hållbar plan för att betala tillbaka lånet finns inte.
”Men enda sättet att betala det är att ta ett ytterligare driftslån senare. Det är i princip det sämsta man kan göra, du har väl sett Lyxfällan?”, säger kommundirektören i gårdagens Nyan.
Hans vision är nu en stor åländsk kommun för att trygga välfärden på sikt, där sju nuvarande kommuner skulle bli en: Mariehamn, Jomala, Lemland, Sottunga, Föglö, Lumparland och Kökar. För det är inte bara Lumparland som har det kärvt.
Prat om sammanslagningar har blivit allt mer omodernt och impopulärt. Men vad är alternativet, att låta Lumparland falla i lyxfällan och sedan tvinga ihop en utblottad och skuldsatt kommun med en fattig, enligt kriskommunlagens principer?
De flesta verkar nöja sig med att titta åt ett annat håll medan krisen växer sig allt större. Framför allt är det tyst från de flesta lagtingspolitiker, de som i förlängningen är ansvariga för både dagens situation och för alla ålänningars välfärd.
Var är förespråkarna för kommunalt självbestämmande, närdemokrati och världens bästa vardag nu? Var är de som sade nej till en ordnad reform – till ”tvångssammanslagningarna” som nu blir allt mer oundvikliga om inte en stor summa pengar läggs till för att trygga servicen? Likviditetsstöd räcker inte för Lumparland, nu är det banken som gäller.
Förre finansministern och centerpolitikern Roger Höglund är en av de få som vill prata om kommunerna i nuläget, vilket givetvis hedrar honom. I en insändare i höstas skrev han: ”(Kommunstrukturen) kommer absolut att ändra av olika orsaker. Centern välkomnar utveckling, utökade samarbeten och frivilliga samgångar. Det vi inte tror på är tvångssammanslagningar. Om två eller flera kommuner väljer att frivilligt söka samgång så görs det under ordnade former och parterna söker gemensamma lösningar som når acceptans i den nya kommunen”.
Men som Jansryd konstaterar i gårdagens Nyan: ju mer lån kommunen tvingas ta desto mindre attraktiv blir man i en sammanslagning eftersom den nya kommunen ju tvingas betala bort lånen.
Och vem kan med handen på hjärtat påstå att det som kriskommunlagen i teorin leder till inte sker av tvång? Om sex andra åländska kommuner ska gå samman för att Lumparland inte har råd med servicen, vilken valfrihet finns i ett sådant beslut?
I slutänden handlar det om människor, ålänningar, som nu drabbas av strukturen. Det handlar om föräldrar som nu oroar sig för hur deras barns framtid på dagis och i skola ska bli. Det handlar om barn som oroar sig för hur deras föräldrar i äldrevården ska kunna skötas om i kommunens regi. Och i förlängningen har landskapspolitikerna också ett ansvar för lumparlänningarna.
Det är lätt att säga nej till förändring. Men då måste man också ta ansvar för vad ett nej innebär. Träd fram, ni som försvarar dagens upplägg. Träd fram och erbjud era lösningar. För nu är goda råd dyra. Och pengarna är slut.
