DELA

Nordiskt samarbete är en mysig morgonsamling

I dag inleds Nordiska rådets session i Stockholm. En stor händelse – för nordiska politiker och tjänstemän. Men berör det någon annan, det arbete som pågår inom Nordiska rådet, och är det värt pengarna?
Nordiska rådets problem är att tanken är god, men viljan svag, trots de vackert klingande försäkringarna om värdet av det nordiska. Ett nordiskt samarbete har många helt naturliga utgångspunkter och fördelar. De nordiska länderna har en liknande samhälls- och välfärdsstruktur, det finns en gemensam grund att stå på (dock i allt mindre grad språklig, den tidigare flitigt använda nordiskan ersätts i allt högre grad av engelskan).

Det som inte finns inom ramen för det nordiska samarbetet är en reell maktöverföring från den statliga nivån, eller från den i växande grad viktiga EU-nivån. Det betyder att Nordiska rådet och ministerrådet, som ändå har rejält tilltagna budgetar och många viktiga verksamheter inte minst på det kulturella området, politiskt är reducerade till belevade diskussionsklubbar.

agendan inför Stockholms-sessionen finns ett förslag från nio parlamentariker som representerar Socialdemokratiska gruppen, Mittengruppen och Vänstersocialistiska gröna gruppen om att göra Norden till en förbundsstat. Det är ingen ny tanke, och den har en bred folklig sympati, men det är högst osannolikt att något konkret kommer ut av diskussioner som rör konstitutionella förändringar. Det är EU och de globala marknaderna som är i fokus, inte närområdets möjligheter.

Det finns betydlig mer konkreta saker där möjligheten har funnits, och finns, för de nordiska länderna att komma överens. Som undvikande av dubbelbeskattning, förenkling av kvarvarande gränshinder, ett mer samordnat agerande gentemot EU. Det finns problem som diskuterats så länge att de borde ha gått att lösa, men i den stora ekvationen har de inte rymts in bland prioriteringarna.

Återstår alltså diskussionsklubben. Nordiska rådet är den största och återkommande mötesplatsen för politiker i Norden, en arena som inte minst för små självstyrda områden som Åland eller Färöarna är oerhört viktig. Det är bara inom det nordiska samarbetet som man får vara regeringschef och minister bland sina likar, bara här som man som parlamentariker räknas lika mycket som de andra, som representerar så mycket fler människor.
Det är inte fy skam. Det är rentav viktigt, som kunskapsvagga, som kontaktskapande, som nätverksbyggande och viljeyttring.

Men när de nordiska samarbetsministrarna, varav Veronica Thörnroos är en, inför Stockholms-sessionen skriver en gemensam debattartikel, så är den, om man ska uttrycka det diplomatiskt, inte floskelfri. Det är den goda nordiska viljan manifesterad i en rad ganska meningslösa viljeyttringar som sällan eller aldrig följs upp med konkret handling.

Det nordiska samarbetet kommer inte att få ett abrupt slut, därtill är det för behagligt och för civiliserat och sysselsätter för många människor. Men det borde gå att få ut mer konkret nytta av en session än att maten i Stockholm är god och att det är mysigt att vara bland vänner.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax