SÖK
MENY
Noll kvotflyktingar: inhumant och enfaldigt
Budgetförslaget som lades fram häromveckan av vår sannfinländska finansminister Riikka Purra sågades av många debattörer. Här på Åland handlade det mest om de 36 miljoner som ministern ville ta bort från sjöfartsstödet. Men utöver företagsstöden vill Riikka Purra också skära i utvecklingsbistånd, konst, kultur och idrott, trossamfund, integration och invandring. Och 500 kvotflyktingar är enligt henne 500 för många.
– Vi måste ta till åtgärder som känns av så lite som möjligt i den vanliga medborgarens vardag, sa Riikka Purra på presskonferensen.
Fast hur ”vanliga” är de medborgare som varken reser, upplever kultur, idrottar, utövar en tro, eller har rötter i ett annat land? Och hur många är de?
Förslaget innehåller dock en absolut och entydig siffra: antalet kvotflyktingar ska vara noll. Antalet har sedan 2022 minskat från 1 500 till 500, som anges i nuvarande regeringsprogram. Riikka Purra medger att noll kvotflyktingar inte ger några ”betydande direkta besparingar”.
– Men i den här situationen ser jag det ändå som motiverat, säger hon.
Motiveringen torde snarare vara omsorg om det egna partiets väljarstöd. Flyktingfientlighet för dess egen skull snarare än stärkta statsfinanser. Det märks också på hur Riikka Purras partikollega, inrikesminister Mari Rantanen, drev igenom att Finland ska ställa sig utanför EU:s nya program för omplacering av flyktingar och humanitär invandring. Svenska Yle berättade för en månad sedan om beslutet, som innebär att Finland de facto går miste om pengar. Ett land som deltar i programmet får ett stöd på 10 000 euro per flykting. Utanför programmet ger EU bara 6 000-8 000 euro per flykting. Enligt Svenska Yle innebär det att Finland tackar nej till 2-4 miljoner euro. Inga hisnande summor på nationell nivå förstås. Men så tenderar pengar till eller från flyktingmottagande att bli mer omstridda än långt större belopp till andra ändamål.
Annika Sandlund, chef för FN:s flyktingorgan UNHCR i Norden och Baltikum, sa till svenska Yle att flyktingkvoten finns till för att de flyktingar som enligt FN har störst behov ska kunna komma till ett säkert land utan att tvingas ta farliga vägar.
”Det är också säkert ur Finlands synvinkel, eftersom de genomgår många kontroller och Finland själv bestämmer från vilka länder de kommer”, sa Annika Sandlund.
Inte bara Finland utan de övriga nordiska länderna har minskat sina flyktingkvoter. I Sverige har den nuvarande regeringen sänkt kvoten från 5 000 till 900. Danmark är ännu oginare – 250 per år – och nu – om Riikka Purra får som hon vill – ska Finland dra upp broklaffen för människor som bara vill rädda sina egna och sina barns liv.
”Den här lilla kvoten som vi har är otroligt viktig, mycket viktigare än siffrorna som finns bakom,” sa Annika Sandlund till Yle.
Det är ju just det, med att reducera människor till siffror. Det fanns en tid – 2013 – då en svensk migrationsminister – Tobias Billström (M) – fick skäll för att han använt ordet ”volymer” när han talade om människor på flykt. Nu är den avhumaniserande retoriken regel snarare än undantag, över hela den politiska skalan.
Dagens Nyheter skrev nyligen om så kallade tonårsdeportationer, där barn till föräldrar som fått asyl eller uppehållstillstånd i Sverige utvisas ur landet efter att de fyllt 18 år, eftersom de inte längre anses tillhöra ”kärnfamiljen”. Detta har blivit möjligt efter ett beslut som regeringen fattade i december 2023, med stöd av Socialdemokraterna (nej, inte en felskrivning för Sverigedemokraterna).
”Förfarandet är omänskligt. Men också helt obegripligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Först får barnen grundskole- och gymnasieutbildning. Därefter kastas de ut så fort de blivit 18 år. Vad är logiken?”, skriver Lilian Sjölund på ledarplats i DN.
Med tanke på de låga födelsetalen och bristen på arbetskraft kan man ställa samma fråga om Finlands flyktingpolitik. Fast om man vill nå de väljare som föredrar att alla omkring dem ser ut som tjocka släkten, då är den helt ändamålsenlig.
