Mina pengar, dina pengar och våra gemensamma pengar
Hur gör ni med pengarna, delar lika, var och en gör av med sitt eller slår ihop allt och konstaterar att börsen är tom när månaden är slut.
Ett exempel för drygt 40 år sedan:
Ett medelålders, barnlöst par. Han kör taxi, hon är sömmerska. De bor i hans föräldrahem, som de delar med broderns familj. Hon lägger alla sina pengar på hushållet, han på huset, bilen och andra kapitalvaror.
Så dör han. Som änka disponerar hon nu över deras gemensamma egendom. Då blir hon uppvaktad av hans släktingar, som påpekar att hon visserligen just nu disponerar över allt, men när hon dör så skall hans del gå till hans släktingar, det vill säga syskon och syskonbarn.
Där sitter hon och vågar inte röra den del som var mannens. Hon vill ju inte förskingra arvet för hans släktingar.
Det är som sagt drygt 40 år sedan nu. Mannens släktingar väntar fortfarande på sitt arv, men änkan har tillåtit sig att använda en del av arvet för sitt uppehälle.
Artikeln i fredagens Nya Åland ”En potatis åt mig, en oxfilé åt dig?” gav exempel på hur olika familjer sköter sin ekonomi. Där handlade det om vardagen och hur man delar på utgifterna. Men det gäller att också tänka framåt. Vi lever inte för evigt, även om det kan kännas så när man är ung och livet ler.
Exemplet ovan är i dag föråldrat, makar utan barn ärver varann. Änkan behöver alltså inte dö med dåligt samvete om hon har levt upp en del av det som mannens släkt hoppats på.
Men det finns all anledning ändå att tänka på framtiden. Många lever i dag i samboförhållande och glömmer gladeligen att föra bok över vad var och en har satsat i det gemensamma hemmet. Den dag man skiljs som ovänner – vilket händer! – är det ingen enkel sak att bevisa vems pengar som har använts till vad.
Samhället vill att människor som bor tillsammans skall vara gifta. Det är lättare att hålla koll på dem på det sättet. Därför finns det noggranna lagar om vad som gäller för äkta makar.
Men om man bara bor tillsammans så får man sköta sånt själv. På samma sätt som när till exempel två studiekompisar delar bostad. Inte försöker någon i det fallet påstå att de båda äger hälften var av det som finns i lägenheten den dag de flyttar åt var sitt håll.
Så när två ungdomar flyttar ihop äger var och en sina egna grejer. Om den ena handlar mat, som de två äter gemensamt, och den andra köper tv och all världens elektroniska rackerier, som de två ser och lyssnar på tillsammans. Om de rentav lägger ut lika mycket pengar var på hushåll respektive rackerier. Och om de sedan flyttar isär. Då får den som har satsat på maten ta med sig det som blev över. Och den som köpt rackerierna får ta hand om dem.
Om man inte lyckas komma överens om annat.
Den sortens planering är kanske inte det första man tänker på när man hittar sitt livs (?) kärlek och flyttar ihop. Men det borde vara åtminstone tanke nummer två.
På samma sätt som äktenskapsförord borde vara en helt naturlig sak om man har på känn att man inte vill att sommarstugan, som man tagit över av föräldrarna, skall gå till mannen och hans nya partner i en framtida skilsmässa.
Det låter inte särskilt romantiskt. Det är inte särskilt romantiskt. Men på så sätt kan man slippa onödiga och upprivande gräl om vem som skall ha vad när hemmet delas.
På Åland slutar över hälften av alla äktenskap i skilsmässa. Man kan förmoda att siffrorna ser ungefär likadana ut för sambopar. Det är med andra ord inte så få som har anledning att se om sitt hus. Och, som det sades i artikeln, detta skall göras medan livet leker. När man väl är osams är det för sent.
