SÖK
MENY
Inom forskningen talar man om ”obesitasepidemin” på ungefär samma sätt som vi till vardags talar om coronapandemin: som något svårförklarligt, katastrofalt och med ett tydligt startdatum. Tänk om den också kunde få ett slut?
Ökningen av obesitas, eller övervikt definierat som ett BMI-värde över 30, anses ha tagit fart i USA under perioden 1976-1980 och spred sig sedan ut över västvärlden. Accelerationen tycks exponentiell: från en relativt blygsam stegring varje femårsperiod sedan början av 1960-talet började den verkliga galoppen alltså under andra halvan av 1970-talet och har sedan dess blivit ett allt större hot mot människors hälsa. 13 procent av de vuxna amerikanerna var obesa under den första halvan av 1960-talet; 40 procent var det 2022 (barnfetman har ökat ännu mera). Liknande ökningar syns som sagt överallt i väst.
Vad det innebär för folkhälsan går inte att överskatta. Hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer, stroke, livsfarliga sömnstörningar och ledvärk drabbar allt flera, med svår ohälsa, reducerad livslängd och kraftigt nedsatt livskvalitet som följd.
Det riktigt trista är att ingen har riktigt vetat hur man ska kunna vända utvecklingen. Ändrade kostvanor och mer stillasittande är förstås de bakomliggande faktorna – men dessa sammanfaller i sig med de ökande inkomstklyftorna i västs nygamla klassamhällen. Rikt folk har tid och råd att hålla sig slanka, men då allt fler blir panka ökar de obesas skara.
I förra veckan kom dock siffror från en stor amerikansk undersökning som indikerade något smått mirakulöst. Andelen amerikaner med obesitas har för första gången på sex decennier minskat – och det kraftigt. På bara tre år har de överviktigas skara gått från 40 till 37 procent – en minskning med åtta miljoner individer.
Förklaringen tros i ett ord vara: Ozempic.
Läkemedlet innehåller semaglutid och tillhör en grupp kallad GLP-1-analoger. Det innebär att ämnet imiterar ett kroppseget hormon kallat GLP-1, vars olika roller i människan är lika mångahanda som, verkar det som, positiva. GLP-1 motverkar inflammationer och ”städar upp” i cellerna på olika vis så att de håller sig hälsosamma längre, men påverkar också hjärnan och därigenom beteendet.
Dels reglerar hormonet kroppens insulinproduktion, och därigenom blodsockernivåerna, dels hur snabbt tarmen ska ta upp näringen. Dessutom trollar GLP-1 med hjärnans kontrollsystem, både i hypotalamus som reglerar mättnadskänslan och i de delar som har med våra ”cravings”, vårt allmänna sug efter behovstillfredsställelse, att göra.
Klart som tusan att man går ner i vikt av ett ämne som imiterar detta viktiga – men fortfarande inte fullt förstådda – hormon. Att nästan 13 procent av amerikanerna står på medicinering med GLP-1-analoger (Ozempic, Wegovy, Mounjaro med flera) gör det amerikanska trendbrottet lätt att förstå.
Man kan också skönja andra positiva effekter än viktminskning med dessa läkemedel, av skäl som ännu inte är helt förstådda. De tycks påverka vissa cancerformer och autoimmuna sjukdomar; man använder dem till att behandla beroendeproblematik och till och med neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers. Tidskriften The Economist kallar GLP-1-analogerna för ”medicinens schweiziska fällkniv”.
Tråkigt nog tycks det ändå finnas ett stigma kring denna medicinering. Medan folk till mans inte har några problem med att berätta att de tar kolesterol- eller blodtryckssänkande medel hummas och harklas det runt fikaborden när det handlar om Ozempic. Det anses på något vis vara ”fusk” att använda semaglutid till att gå ner i vikt och få bättre kontroll över sina behov.
Alldeles särskilt illa är det att man på sina håll kan ana denna inställning även hos de professionella. Läkare som utan ifrågasättande skriver ut medel mot högt blodtryck eller kolesterolsänkare är njugga mot överviktiga och rekommenderar i första hand ”livsstilsförändringar” – som om inte en rejäl viktminskning skulle kunna vara just den motivation som får människor att byta kost- och träningsvanor av ren lust.
Åland har haft en alarmerande utveckling vad gäller obesitas, visade landskapsregeringens nya siffror från förra veckan. Från 19 procent år 2022 hade vi (i gruppen 20-64-åringar) klättrat till hela 25 procent år 2024. Från en knapp femtedel till en dryg fjärdedel på bara två år! Det placerar oss i jämnhöjd med resten av Finland: en deprimerande position, givet att Finland i sin tur ligger på andraplatsen i hela EU i obesitasligan.
Man kunde önska att detta kunde föranleda en generell attitydförändring. På sikt lär det komma både runt kaffeborden och hos läkarna, bara långtidsdata bekräftar de positiva effekterna och inte visar på okända biverkningar. Nästa steg kunde sedan bli att diskutera samhällssubventioner och ändrade matnormer.
Och tänk sedan i slutänden, om vi kunde sätta punkt för epidemin?
