SÖK
MENY
Det blir inget äldre- och demensboende i Hälsans hus. Låt det här bli en väckarklocka för staden.
Först och främst ska det sägas att det gick snett för länge sedan. Diskussionerna började för 16 år sedan, i samband med att fullmäktige antog Äldreomsorgsprogram 2008–2030. Trots kommittéer, utredningar och omröstningar blir det fel: platsen är fel, priset är fel, beredningen är fel, formen är fel. Och nu är man, som stadsstyrelseordförande Michele Ferrari (Lib) säger, tillbaka på ruta ett.
Det finns flera läger i den här frågan, och alla har bidragit till debaclet. En viktig aspekt är att de två alternativen som egentligen var föremål för omröstningen i stadsfullmäktige i princip byttes ut när det stod klart att nestorsfavoriten Mariepark inte skulle vinna. För den som minns var det ju mellan Mariepark och Apalängen som valet stod, inte Hälsans hus och inte Ytternäs ängar.
Den enda rimliga förklaringen är att det har gått politisk prestige i frågan om placering och att projektet därför har bromsats genom att olika aktörer kastat in nya alternativ.
Och visst är det korrekt, som vissa politiker nu hävdar, att besvärsrätten verkar ha satts i system för att skjuta majoritetsbeslut i sank i stan. Politik ska inte föras i domstolar. Men de som nöjer sig med den analysen gör det lite väl enkelt för sig.
Det räckte med ett besvär för att hela affären skulle kollapsa. Rimligtvis måste man kunna ta höjd för att politiska beslut ska tåla en process. Och om köpet stod på så ostadig grund så borde det ha varit en del av beslutsunderlaget, en risk som fullmäktige i så fall kunde ta ställning till i samband med beslutet att välja just Hälsans hus för den nya satsningen. Då kanske Apalängen hade sett ut som ett bättre alternativ.
Och hur hade kritiken sett ut om en vanlig medborgare protesterat och inte Obundna och Barbro Sundback som lämnat in besväret (med namninsamlingen från 100 ålänningar)?
Och vad gäller den folkomröstning som nu verkar vara aktuell. Vad ska medborgarna egentligen ta ställning till?
Ska det göras en seriös folkomröstning, alltså om mer än bara platsen, krävs ett gediget grundmaterial. Pris, tidtabell, risker att projektet stoppas och hurudant boende det sedan blir. Det går knappast i en handvändning att få fram.
Och i ärlighetens namn: det finns inga garantier att nästa utredning, om en sådan nu ska göras, kommer att skapa konsensus.
Ledarsidan har tidigare påpekat att brukarna har hamnat i skymundan. Där ser de ut att förbli. I stället för att skapa platser för människor som behöver vård (enligt Roger Jansson har det varit brist på äldreomsorgsplatser och platser för demensvård i 15 år i staden, lustigt nog lika länge som man har försökt få till ett demensboende) jublas det nu på vissa håll åt möjligheten att få börja om och teoretisera fram den bästa lösningen för framtidens vård.
Problemet är bara att framtidens vård behövs i dag.
En del politiker i stan verkar nu däremot ha kommit till insikt. I onsdagens tidningen Åland öppnar flera för ett samarbete med Jomala. Anledningen som anges är att kommungränserna inte borde spela roll när man bygger för vården. Det är i sig helt rätt.
Men kanske är det också en insikt om att Mariehamns stad inte verkar klara av den här typen av projekt längre. Jomala är redo att sätta spaden i marken för att sätta igång med sitt nya äldreboende, kanske med en specialavdelning för personer med demenssjukdom. Oasen kan bli ett demenscenter, förutsatt att medlemskommunerna vill det.
Förhoppningsvis går lösningen att hitta utanför stadsgränsen, för några snabba beslut lär staden inte kunna skaka fram.
