SÖK
MENY
1 461 dagar har gått sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.Låt det bli vår i Europa.
Vintern har varit kall också i Ukraina och Rysslands systematiska attacker mot den ukrainska engeriinfrastrukturen har gjort livet ännu mer olidigt. Tusentals människor har tvingats klara sig igenom långa perioder av iskyla utan el, värme och rinnande vatten.
Det är ett avsiktligt krigsbrott. Genom att just rikta in sig på civilbefolkningen hoppas den ryska regimen försvaga den ukrainska försvarsviljan. Förhoppningsvis blir det vår snart.
Rent krasst tar kriget slut när världens stormakter bestämmer sig för det. Och hittills görs för lite eller fel saker. Donald Trump har i och för sig inte lämnat Ukraina i sticket på det sätt som många befarade när han tog makten. Trots att USA inte längre skickar pengar så säljer de fortfarande vapen. De helt avgörande amerikanska underrättelseuppgifterna når fortfarande ukrainska sambandscentraler.
Men ändå lyckas världens största militära stormakt vackla diplomatiskt. Nu senast i fredssamtalen när Trump menade att Ukraina måste kompromissa mer för att få till en fred till sommaren – utan att ställa liknande krav på motparten, i alla fall i offentligheten.
Världens stormakter kunde bestämma sig för att införa sanktioner mot den ryska ekonomin på riktigt, utan kryphål och bakdörrar. Att Europa ännu inte har lyckas göra sig oberoende av rysk olja och gas visar tyvärr att offerviljan är begränsad. Visst kan oljan och gasen säljas till andra länder, men det är betydligt svårare och dyrare att exportera energin österut än västerut. Så trots att Europa står på barrikaderna deltar vi fortsättningsvis i finansieringen av anfallskriget.
Det alla väntar på nu är ett krigsslut. Frågan är bara hur man ska ta sig dit. Fredssamtalen pågår, men i ärlighetens namn verkar inte mycket röra på sig. Eller rättare sagt: det rör på sig men inte vad gäller de viktigaste delarna. De ryska kraven på var gränserna ska gå har inte lättats nämnvärt och Ukraina vill förstås inte låta de östra regionerna bli ryska. Det är i det närmaste en existentiell fråga för landet.
Lösningen stavas säkerhetsgarantier. Utan de östra delarna av Ukraina försvagas landets försvar och därmed Kievs buffertzon. Om man ska ge bort landområden som tusentals människor har dött för att försvara så måste motprestationen vara betydelsefull. För att säkerhetsgarantier ska vara mer än en papperstiger krävs tillit. Och en sådan tillit är vi inte bortskämda med just nu i de auktoritära gubbarnas värld.
Många kommer i dag att hylla den ukrainska stridsviljan, som ju faktiskt gynnar hela Europa. Senast på säkerhetskonferensen i München fick Zelenskyj ta emot applåder och hurrarop för sitt lands insats.
Men, som Hufvudstadsbladetskribenten Anna-Lena Laurén så förtjänstfullt uttryckte det: ukrainarna vill inte vara Europas hjältar:
”Rutte (Natos generalsekreterare) yvs över hur ryska bomber mot civila får ukrainarna att vilja kriga. Men ukrainarna vill inte kriga. De vill få slut på kriget på någorlunda hållbara villkor.”
De har väntat i 1 461 dagar på fred. Låt applåderna och ryggdunkarna omsättas i verkligt stöd. Nu behövs det mer än någonsin.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
