Knäpp till fördomarna, gärna med sågtandade lår
Demonkvinnan, hon som bara vill ha makt och kastrerar män med sin aggressivitet är en stark arketyp. Så stark att den blir en utmärkt skrattspegel.
I det stora landet i väster, i USA, pågår presidentvalskampanjen för fullt. Det komplicerade amerikanska valsystemet förutsätter först en blodig kamp inom det demokratiska och det republikanska partiet för att utses till partiets presidentkandidat, och därefter en ännu blodigare och dyrare kamp för att bli president.
Tidigare presidentmakan Hillary Clinton är favorittippad, både som demokratisk kandidat och som blivande president. Det betyder förstås att hon fingranskas hårdare för varje dag som går, och i jämförelse med den pressen är vi i de åländska medierna snälla som gosedjur med våra politiker.
På något sätt är ändå mönstren de samma. Nu till exempel har den amerikanska pressen jagat fram ett riktigt scoop. Sedan familjen Clinton flyttade ut ur Vita huset har Hillary gett bort katten Socks till makens sekreterare. Socks fick inte följa med i flytten! Vilken skandal. Hillary gillar inte djur, hon bara låtsades!
Upprördheten känner inga gränser över detta bevis på att Hillary Clinton är en kallhamrad karriärkvinna som bara bryr sig om hur saker ser ut. Som kvinnlig presidentkandidat förväntas hon vara varm och empatisk och bry sig om hundar och katter och föräldralösa barn, och gör hon inte det faller domen hård.
Riktigt samma krav ställs inte på de manliga kandidaterna. De får gärna visa sig lite tuffa och drivna, och deras aggressivitet och skärpa upplevs inte lika provocerande. Det är bara starkt och tydligt.
Säga vad man vill, men så är det i politiken och i offentligheten. En karl har större rörelsefrihet, får vara tuffare, argare och kunnigare utan att kolleger och allmänhet upplever det stötande. De kvinnor som tar sig friheter får oftare på skallen, och känner framför allt att de inte motsvarar det rådande kvinnoidealet om de tar plats och bröstar upp sig. Om de å andra sidan försöker sig på ett mer resonerande tonfall eller en mjukare ledarstil uppfattas de som veka och otydliga.
Rumpan sitter kort sagt på samma ställe hur man än vänder sig.
Det enda verkningsfulla motmedlet mot denna demonisering av starka offentliga kvinnor (ja, jag tycker man kan säga så), är humorn. Den kvinna som kan skratta åt sig själv och den bild av henne som målas upp kan ändå vinna.
Detta har bland annat Hillary Clinton tagit fasta på, det har jag bevis på. Hennes kampanjbyrå har tagit fram både en pryl och en sång som med ett enkelt grepp tar Hillary-skräcken vid, ja, ett ömt stället, och kysser den farväl.
Det är en nötknäppare. Nutcracker. I engelskan har ordet nutcracker dubbla betydelser, dels för enkel knäppare av nötter, dels för att beteckna en kvinna som krossar mäns ballar. Hillary-nötknäpparen är en plastversion av presidentkandidaten, bredbent med armarna i kors över bröstet. På insidan av låren finns sågtandat stål.
Grymt.
På baksidestexten på kartongen står en rad fiktiva kommentarer, bland annat av den demokratiska huvudmotståndaren Barack Obama: ”I can feel Bill´s pain”.
Vore jag kvinnlig politiker på Åland skulle jag snabbt se till att skaffa mig ett liknande motmedel mot den offentlighet, inte enbart journalistdriven längre, som kommer att bli hård mot de återvalda kvinnorna i Ålands lagting.
