Om bara några veckor är det jämnt 40 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. Det är dessvärre inte enda anledningen till att katastrofen känns aktuell att begrunda.
Klockan 01.23.40 på morgonen till den 26 april 1986 trycktes nödavstängningsknappen AZ-5 in av någon av teknikerna i kontrollrummet till reaktor nummer 4 i Vladimir Iljitj Lenin-kärnkraftverket i Tjernobyl, 130 kilometer norr om Kiev, 20 kilometer söder om gränsen till Vitryssland.
Knappen aktiverades för att snabbavstänga reaktorn efter ett säkerhetstest, vars regler i olika omgångar missförståtts, brutits mot eller negligerats av teknikerna och förmännen. Den förväntade effekten av snabbavstängningen var en snabb nedkylning. Men på grund av en i stort sett okänd designtabbe ledde detta enkla knapptryck i stället omedelbart till en oerhörd effekthöjning och sedan, med ett par sekunders mellanrum, två explosioner; en mindre, en oerhörd.
Den andra, enorma, explosionen slet hela reaktorn i stycken och slungade bitarna vida kring. Alla som rörde vid dem dog inom några dagar: branden i den blottade reaktorhärden spred sedan radioaktivitet med vindarna över hela Europa. De sovjetiska myndigheterna försökte några korta timmar tysta ner katastrofen – sedan nådde nedfallet detektorerna i det svenska kärnkraftverket Forsmark, 1 000 kilometer därifrån och världen vaknade.
Mycket har hänt sedan dess. Tjernobylkatastrofen blev kulmen på kärnkraftsoron som vaknade med miljörörelsen på sjuttiotalet och tilltog efter haveriet i Harrisburg 1979. Tage Danielsson skämtade med mild men dödlig giftighet om skillnaden mellan sannolikhet och sanning och Sverige folkomröstade 1980. Det var ett tecken i dåtiden att denna omröstning inte ställde ett JA till kärnkraft mot ett NEJ – alla tre alternativen förespråkade avveckling och skilde sig bara åt i hur snabbt det skulle gå: Linje 1 och 2 förespråkade ett färdigställande av redan planerade kraftverk och sedan avveckling ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd” och fick 58 procent av rösterna. Linje 3 förespråkade ett nej till fortsatt utbyggnad och avveckling av de befintliga reaktorerna inom tio år och fick 38, 7 procent.
Man kunde mot bakgrund av detta tycka att Tjernobyl borde ha blivit spiken i kistan för fissionstekniken som energikälla: katastrofen bekräftade ju allas värsta farhågor – strålningsdöden, spridningen, nedfallet, de utrymda, övergivna spökstäderna … Ett 30 kvadratkilometer stort område permanent evakuerat på 120 000 människor och bedömt som obeboeligt i 20 000 år borde tala högre än de fagraste ord som någonsin kunde trilla ur politikermunnar.
Och som om vi behövde övertygas ytterligare: Fukushimaolyckan efter en tsunami 2011, som spred lika mycket radioaktivt cesium i atmosfären som 168 Hiroshimabomber.
Men nädå.
Istället framhålls numera kärnkraften som det säkra, pålitliga och miljövänliga alternativet till vänsterflum som vind- sol- och vågkraft. I Finland har vi till sist fått igång mastodontprojektet Olkiluoto 3 (OL3), nu i drift sedan precis tre år; beslut är också tagna för att säkerställa driften av OL1, OL2 och Loviisa 1&2 till långt in på 2030-talet. Estland och Lettland undersöker som bäst möjligheten att utveckla små modulära reaktorer och svenskarna hymlar inte direkt med framtidstron: ”Givet de långsiktiga behoven av fossilfri el till 2045 behövs en kraftfull utbyggnad av kärnkraften, som exempelvis skulle kunna motsvara minst tio nya storskaliga reaktorer”, kan man läsa på det svenska Regeringskansliets (Tidö-dopade) hemsida.
Listan kan göras lång även utanför vårt närområde. Det finns för närvarande cirka 166 reaktorer i drift i Europa, inklusive Ryssland och Ukraina, och 55 nya reaktorer är under byggande eller aktiv projektering. Inom EU finns 98 reaktorer i drift i 13 av 27 medlemsstater: här sticker Frankrike ut med en elförsörjning till 70 procent baserad på kärnkraft. Fransoserna har dessutom, i ett närmast oöverträffat dumhetsrekord, förlagt nästan samtliga kraftverk i omedelbar närhet till sina storstäder (låt oss hoppas att de aldrig råkar i krig igen).
Ack ack om samhällsplanerarna kunde lägga de pengarna och den entusiasmen på något som inte har potentialen att förgifta oss i 100 000-tals år …
Men de säger väl som i Tage Danielssons satir:
”Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Och med det menas att den inte finns. Fast bara lite.”
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
