SÖK
MENY
Det senaste kapitlet i den mångtusenåriga misärföljetongen Gaza är någon form av israelisk återockupation. Vad kan detta innebära, i såväl det korta som det långa loppet?
Lidandets karusell snurrar på; dess historia i Gaza är uråldrig. Alla riken och härskare verkar någon gång ha tagit vägen förbi staden som gett den nuvarande regionen sitt namn; Herodes hade sin sommarvilla i trakterna, Hadrianus invigde personligen stadens stora idrottsarena, här dödades bibelns Samson och profeten Mohammeds farfarsfar ligger begravd någonstans under sanddynerna. Men konflikterna har också avlöst varandra; Nebukadnessar, Alexander, korsfararna och Napoleon – alla har de belägrat, segrat och sedan dragit härifrån och mestadels bara lämnat förödelse efter sig. Den amerikanske historikern Edward Robinson besökte Gaza 1838 och rapporterade då att staden var folkrikare och viktigare än Jerusalem – men han noterade också att i stort sett allt av platsens historiska arv var ”utplånat av konstanta konflikter och ockupationer”. 187 år senare har turkar, britter, egyptier och israeler turats om att härska och söndra, utan att något förändrats till det bättre. Och, där är vi väl nu. New York Times uppger att 60 000 människor dött i de senaste årens krig, vilket på sistone har djupnat till ett mer renodlat folkmord.
Under press från omvärlden lanserade så i förra veckan Israels premiärminister Benjamin Netanyahu sin senaste plan: att kortvarigt ockupera Gaza City, för att i den framtida slutändan lämna över området till ett ”palestinskt styre”.
What could possibly go wrong? Låt oss bena lite.
Alla begriper för det första att denna nya manöver bara är det senaste steget i Netanyahus eviga svärdsdans. Han måste till varje pris förbli premiärminister för att slippa undan rättsprocesserna kring de egna korruptionshärvorna; hans enda chans att upprätthålla denna balansakt är att ständigt mata extremisterna i ministären med just så mycket rött kött att de inte revolterar, samtidigt som han håller omvärlden stången med vaga löften om bättring.
Hans senaste utspel började som ett hot om att ockupera hela Gazaremsan från för till akter; efter ingripande av överbefälhavare Eyal Zamir reducerades detta till en plan att ta över ”den militära kontrollen” över Gaza City, vilket Zamir fortfarande, enligt talrika läckor, anser är vanvett.
”Om det här är vad ni vill så kan ni glömma att rädda gisslan … vi har inga humanitära och sanitära lösningar för en miljon människor. Våra styrkor är utslitna och utrustningen måste ses över”, var Israels ÖB:s budskap till säkerhetskabinettet i fredags. Säkerhetskabinettet ryckte på axlarna och gav grönt ljus till vansinnet ändå.
Varför? Därför att annars faller regeringen och ”Bibi” hamnar inför rätta.
Så varför reagerar omvärlden inte starkare? Varför beslutar inte EU om sanktioner? Enkelt uttryckt: för att ingen vet hur man ska kunna göra ägg av omeletten igen. All administration är hopplöst sönderslagen och har ärligt talat varit det åtminstone sedan Hamas drev ut PLO/Fatah från Gaza 2007 och med våld tog makten. Sedan dess har de två palestinska fraktionerna lika odemokratiskt härskat på varsin, statsrättsligt mycket vagt definierade, landplätt: Fatah på Västbanken, Hamas i Gaza, och ingetdera styre har ens försökt framstå som demokratiska. Så vem ska israelerna (eller någon annan) göra affärer med?
Och vem, oh vem, ska kunna betala för all månghundraårig förstörelse? Gaza har varit ett råtthål sedan långt före den nutida staten Israels födelse: Först Storbritannien (från 1917 till 1948) och sedan Egypten (från 1948 till 1967) höll områdets infrastruktur – tänk avlopp och vatten – kvar på 1800-talsnivå och israelerna gjorde definitivt inget bättre under den tid man tog över ”ockupationen” från egyptierna (från 1967 till 2005). När Israel lämnade tillbaka all ockuperad egyptisk mark i utbyte mot fred 1979 vägrade Egypten ta emot Gaza. Inte undra på.
Det fikonlöv alla nu gömmer sig bakom är det framtida ”palestinska styre” som Netanyahu utlovat i Gaza när Hamas till sist utplånats. Västmakterna hoppas på att de stenrika oljestaterna ska plocka upp notan och låta sig nöja med en palestinsk marionettregim och ett hägrande Gaza-by-the-sea; här kan den AI-genererade skämtvideon om Gaza i en tänkt mäklarannons (som Trump tog på allvar) vara en god illustration. De arabiska intressenterna vet dock att Fatah måste få en plats vid bordet om projektet alls ska få legitimitet och ser sig just nu om efter en efterträdare till Västbankens och den palestinska myndighetens 89-årige despot Mahmoud Abbas.
Problemet med det senare scenariot är förstås att Netanyahu just uteslutit att Fatah skulle beredas inflytande över ett framtida Gaza. Det var han tvungen till för att inte ministären skulle spricka; extremisterna i hans regering vill ju inget hellre än att annektera hela området, tvångsförflytta Gazaborna till yttre rymden och smälla upp nya bosättningar, proppfulla med fertila, ultraortodoxa väljare …
Som sagt, karusellen snurrar vidare. Och lidandet i Gaza verkar utan slut.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
