Idrotten är politisk
Länge lyckades idrottspamparna svära sig fria från allt samhälleligt ansvar genom att hävda att idrotten står helt fri från politiken. Det argumentet är inte giltigt längre. Idrotten är naturligtvis en del av det övriga samhället.
”Det här kommer att bli det bästa mästerskapet någonsin.” Så inledde Fifa-presidenten Gianni Infantino Fifa-kongressen i Qatars huvudstad Doha i torsdags, enligt SVT.
Han syftar förstås på herrarnas fotbolls-VM som arrangeras i Qatar i sommar – förlåt, nästa vinter eftersom det är för varmt att spela fotboll på somrarna där.
Men sommarhettan är som bekant inte det största problemet med att förlägga mästerskapen i Qatar. Det tidigare beslutet att tilldela Qatar arrangörskapet har på sistone kritiserats från en mängd olika håll, på grund av landets syn på demokrati och mänskliga rättigheter och på grund av de många dödsfallen bland gästarbetarna som byggt upp infrastrukturen för mästerskapen.
Men organisationen Fifa är inte direkt känd för att lystra till sådana argument. Många hoppades att den stora mutskandalen som briserade 2015 och som ledde till att ett antal Fifa-toppar, däribland tidigare presidenten Sepp Blatter och Uefas tidigare ordförande Michel Platini, misstänktes för bedrägerier och tvingades avgå, skulle innebära en nystart för organisationen med möjlighet att rensa upp i ledningen. Men knappt hade Infantino hunnit tillträda innan misstankar om att även han haft fingrarna i syltburken uppdagades, och 2020 var han föremål för en brottsutredning där han anklagades för korruption men friades. Hans inledande plattityd under förra veckans kongress visar med önskvärd tydlighet att Fifa-toppen inte tar kritiken mot arrangerandet av VM i Qatar på något större allvar.
Det är i sig inte överraskande; idrottsvärldens pampar har genom historien nästan alltid tenderat att slå ifrån sig dylik kritik genom att hävda att sport och politik inte bör beblandas.
I gubbväldet inom Fifa var det till slut en ung, nyinvald kvinna som vågade ta bladet från munnen. Norges fotbollsförbunds ordförande Lise Klaveness riktade i sitt tal på torsdagens Fifa-kongress hård kritik mot att VM ska avgöras i Qatar: ”Det finns inget utrymme för arbetsgivare som inte kan säkerställa frihet och trygghet för arbetare. Inget utrymme för ledare som inte kan vara värdar för damfotboll. Inget utrymme för värdar som lagligt inte kan garantera säkerheten för HBTQ+-personer som kommer till den här drömmarnas teater.”
Därefter intog generalsekreteraren i Honduras fotbollsförbund José Ernesto Mejias talarstolen för att enligt Expressen bland annat avge följande plattityder: ”Vi förstår att vår norska vän är bekymrad, men jag menar att det här är fel forum för att diskutera detta. Det här är fotboll. Här är vi tillsammans som en fotbollsfamilj.”
Fel forum?
Vilket annat forum skulle vara lämpligare än just det aktuella?
För bara något år sedan hade Mejias svar varit det gängse, men i dag ter det sig rent pinsamt och löjeväckande.
På senare tid har det nämligen blivit allt svårare att gömma sig bakom utslitna argument om en idrottsvärld som står fri från politiken.
Olika internationella och nationella idrottsförbund har sent omsider vaknat till liv och börjat visa litet ryggrad. Många idrotter har uteslutit ryska idrottare och lag från deltagande i internationella tävlingar med anledning av Rysslands invasion av Ukraina, medan andra idrotter tillåter ryska idrottare att tävla men under neutral flagg.
Att vi just nu bevittnar ett helt annat förhållningssätt i idrottsvärlden till de här frågorna än tidigare har inte minst tidigare NBA-proffset Jonas Jerebko fått bli varse. Mitt i alla bojkotter, rivna kontrakt och internationella spelarflykter från ryska klubbar, gjorde Sveriges största basketstjärna genom tiderna mycket överraskande precis tvärtom: han skrev på för klubben CSKA Moskva.
Röda arméns klassiska idrottsförening.
Anledningen var, enligt SVT:s basketexpert Nick Rajacic som pratat med Jerebko och återger vad som sades i podden Bänkvärmarna, att den klubblöse Jerebko behövde någonstans att spela för att komma i form till några viktiga landskamper och att alla övriga ligors transferfönster var stängda vid tidpunkten.
Jerebko var troligtvis inte beredd på reaktionen från Svenska basketbollförbundet: det stängde av honom från allt landslagsspel på grund av flytten till Ryssland.
Jerebkos beslut ter sig smått ofattbart. Samtidigt måste vi se det ur ett större perspektiv. Att idrottsvärlden – eller snarare pamparna i toppen av förbunden – i ett under av flathet lyckats svära sig fria från så mycket kritik med argumentet att idrotten står fri från politik har sannolikt invaggat många utövare i villfarelsen att idrotten faktiskt utgör en skyddad bubbla, fristående från samhället och omvärlden.
På 1970-talet myntades den feministiska parollen ”det privata är politiskt”. Ett halvtsekel senare har tiden äntligen hunnit ikapp sportvärlden: Idrotten är politisk. Det går inte längre att gömma sig bakom tomma floskler.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
