SÖK
MENY
Författarskapet hör till landets absolut främsta och viktigaste; hans verk har översatts till ett tjugotal språk, han är flerfaldigt prisbelönad och internationellt tokhyllad.I de finländska författarföreningarna är Hassan Blasim däremot inte välkommen.Det är därför hög tid att föreningarna – åtminstone någon av dem – tar exempel av sina nordiska systerorganisationer och ändrar stadgarna.
I ett Facebookinlägg för ett par veckor sedan (31.1) påtalar författaren Hassan Blasim att han inte kan bli medlem i Finlands författarförbund (Suomen kirjailijaliitto, SKL), och undrar hur problemet kan lösas.
Fallet borde vara solklart: Hassan Blasim fyller med råge alla kriterier för ett inval. Alla utom ett, vill säga: han skriver inte på något av nationalspråken. Vi återkommer till det.
Irakiskfödde Blasim kom till Finland 2004 efter flera år på flykt genom Europa. Till en början publicerade han sina texter på nätet, innan det brittiska förlaget Comma Press publicerade hans debutverk, den kritikerrosade novellsamlingen ”The Madman of Freedom Square” i engelsk översättning 2009. Sitt stora internationella genombrott fick Blasim med sin nästa novellsamling, ”The Iraqi Christ” (2013). Som första arabiska verk någonsin tilldelades boken bland annat det prestigefyllda Independent Foreign Fiction Prize 2014, och året efter utnämndes den amerikanska utgåvan ”The Corpse Exhibition” till ”årets bok” av Publisher’s Weekly.
I och med den internationella framgången fick man också till slut upp ögonen för Hassan Blasim i Finland. ”The Madman of Freedom Square” översattes till finska 2012 och året därpå utkom ”The Iraqi Christ” i finsk översättning. I dag finns fem av Blasims böcker på finska, och 2015 tilldelades han det statliga Finlandspriset. Samma år utkom ”Irakisk Kristus” på Sveriges största förlag Albert Bonniers, som sedermera också publicerat Blasims första roman, ”Gud 99” (2020) på svenska.
Hassan Blasim har alltså bott i Finland i över 20 år, är finländsk medborgare sedan 2016, har publicerat ett antal internationellt kritikerrosade och prisvinnande skönlitterära verk och är översatt till över tjugo språk (bland dessa Finlands båda nationalspråk). The Guardian har kallat honom ”den kanske bästa nu levande arabiske författaren” och ”en av Europas mest intressanta författare”, och hemma i Finland har Blasim hyllats av kritikerna; Aamulehti har exempelvis betecknat ”Gud 99” som ”årtusendets viktigaste roman”.
Men Hassan Blasim skriver på arabiska, och välkomnas därför inte in i den finländska författargemenskapen. Enligt SKL:s stadgar kan nämligen endast författare som skriver på finska bli medlemmar, och den finlandssvenska motsvarigheten Finlands svenska författareförening (FSF) kan endast författare som skriver på svenska väljas in. Blasim, och alla andra författare i Finland som inte skriver på någotdera av nationalspråken, hamnar därför i ett utanförskap. Detta har uppmärksammats och problematiserats i flera år, bland annat av litteraturforskaren Olli Löytty i artiklarna ”Welcome to Finnish Literature! Hassan Blasim and the Politics of Belonging” (2017) och Follow the Translations! The Transnational Circulation of Hassan Blasim’s Short Stories” (2019) utan att något skett. Efter Blasims Facebookinlägg har Hufvudstadsbladet (Hbl, 11.2) nu åter uppmärksammat frågan och intervjuat författaren. ”Det talas mycket om mångkulturalism och hur viktigt det är med integration. Men det är struntprat om en massa dörrar fortsätter att vara stängda för invandrare”, säger Blasim och fortsätter: ”[…] det är ologiskt att jag kan få statliga stöd för mina böcker, men inte gå med i facket. […] Man är inne i värmen, men samtidigt utanför. Det är alltid så.”
Blasim säger sig ännu inte ha kontaktat FSF, men för ett möjligt inträde krävs ändrade stadgar även där. Frågan har diskuterats tidigare inom FSF, men i dagens läge står språkkravet fast. Författaren Mathias Rosenlund skräder inte orden: i en intervju med Hbl kallar han det ”moraliskt förkastligt”, ”fruktansvärt ryggradslöst” och anklagar FSF för att ”reproducera kolonialistiska strukturer” och cementera den kulturella och ekonomiska makten hos ”hegemoniska och vita grupper i samhället”.
FSF:s ordförande Hannele Mikaela Taivassalo håller med om att de litterära fackförbundens medlemsstrukturer hunnit bli förlegade och att ”alla författare borde ha samma fackliga rättigheter”, men vidhåller att frågan är komplex. Hon uppmanar medlemmar i FSF som vill se en förändring att driva frågan inom föreningen (Hbl, 11.2).
Hade Hassan Blasim bott och verkat i ett annat nordiskt land vore situationen en helt annan. Varken Sveriges, Danmarks, Norges eller Islands författarförbund ställer några krav på att författare måste skriva på respektive nationalspråk för att kunna väljas in som medlem. Exempelvis Rithöfundasamband Íslands stadgar stipulerar uttryckligen att alla isländska författare och utländska författare som stadigvarande bor på Island och har publicerat minst två verk av konstnärlig kvalitet på isländska eller som utkommit i isländsk översättning, har rätt att söka medlemskap i förbundet. En sådan lösning – eller en liknande – skulle kunna vara rimlig också för FSF.
FSF:s nästa årsmöte äger rum den 27 mars. Då är det möjligt för medlemmarna – däribland flera åländska författare – att rösta för en ändring av stadgarna för att kunna välkomna författare från andra språkminoriteter i landet. Som Rosenlund är inne på i Hbl skulle det inte leda till några som helst kulturella domänförluster för den finlandssvenska litteraturen. Tvärtom skulle en inkluderande inställning snarare berika den och gynna den litterära och kulturella gemenskapen.
För övrigt finns några exemplar av Hassan Blasims novellsamling ”Irakisk Kristus” glädjande nog på de åländska biblioteken. Däremot saknas romanen ”Gud 99” på svenska (ett exemplar finns på finska). Här kommer en from förhoppning om att biblioteken ska köpa in några exemplar av den svenska översättningen. De stora orden och hyllningarna som citerats ovan är helt på sin plats: ”Gud 99” är en hyperviktig, vidunderlig och helt fantastisk roman som alla borde läsa.
