SÖK
MENY
Två gånger har staden tvingats dra tillbaka beslut som inte fattats enligt reglerna. Tiden för de goda intentionernas politik är förbi. Det gäller även genvägarna.
Det senaste fallet rör Mariehamns försäljning av sina andelar i Nyfahlers. Mariehamns stad har länge försökt sälja andelarna i byggnaden eftersom staden inte har någon verksamhet som passar i lokalerna. Men intresset har varit svalt. Hyresgästen, Kommunernas socialtjänst (KST), behöver mer utrymme.
Lösningen blev att sälja andelarna till försäkringsbolaget Alandia, som kan tänka sig att flytta in i Nyfahlers, och därmed frigöra plats för KST att flytta till Alandias större lokaler på Ålandsvägen. Två flugor i en smäll, kan man tycka.
Men processen gick inte rätt till och i dag drar stadsstyrelsen sannolikt tillbaka beslutet att sälja andelarna i Nyfahlers för att i stället bjuda ut dem på nytt. Detta efter att stadspolitikern och partiledaren för Obunden samling – Marcus Måtar – besvärade sig mot beslutet.
Orsakerna är flera. Priset är lägre än vad andelarna värderas till. Anbudstiden var dessutom på tok för kort – intressenter hade bara åtta dagar på sig att lämna in bud, vilket är väsentligt kortare tid än vad det borde ha varit.
Mariehamns stads förvaltning har i uppdrag att arbeta för invånarnas bästa – och givetvis då också med målsättningen att få den bästa tänkbara affären.
Stadsdirektör Arne Selander säger till tidningen Åland att staden tog en medveten ”genväg” som man nu får ångra. Marcus Måtar kallar det för fixarpolitik.
Klart är i alla fall att det för andra gången på kort tid blir bakläxa i stadens beslutsfattande, efter obundna formaliaprotester.
När staden beslutade att köpa Hälsans hus i våras var kallelsetiden till styrelsemötet för kort, vilket också föranledde protester från Måtars partikollega och tillika stadsstyrelseledamot Bert Häggblom. Då hade mötet sammankallats med så kort varsel att han inte hann delta i mötet. För att slippa en formell besvärsprocess backade staden och fattade samma beslut på nytt – enligt konstens alla regler.
Det blev ett besvär ändå, med liknande motiveringar som Nyfahlers. Argumentet är att staden köper byggnaden till överpris vilket inte gynnar ägarna, det vill säga mariehamnarna. Kanske stämmer det, men det får bli en annan text.
Stadsdirektören säger däremot något i tidningen Ålands artikel som är värt att ta fasta på. Nämligen att han uppfattade att politikerna var överens om affären och därför kunde unna sig genvägen. Så har det säkert varit i alla tider i åländsk politik. När det finns en överenskommelse som beslutsfattarna är nöjda med så är det inte så noga om exakt varenda liten paragraf följs till punkt och pricka. Så är det bevisligen inte längre.
Nu finns politiker med både kunskap och vilja att syna beslut de inte håller med om och som inte tvekar inför att driva processerna publikt. Och som i de här två fallen ju faktiskt har haft rätt.
Man kan förstås se det här ur olika synvinklar. Den politiska är att det finns ett parti som obstruerar och vill jävlas genom paragrafrytteri. Det blir bara nej, nej och nej till allt och varje chans som finns att sinka beslutsgången tas utan en blinkning. Utifrån det synsättet är det lätt att dra en gräns mellan politiker som vill och inte vill.
Frågan blir då varför i hela friden de som vill utveckla staden bjuder opponenterna på ammunition genom att tumma på reglerna?
Även om de flesta är övertygade om att inga fantastiska bud kommer att trumfa Alandias – varför inte låta tiden löpa? Även om det finns en majoritet som står bakom köpet Hälsans hus – varför inte vänta med beslutet så att mötet kunde sammankallas korrekt?
Tiden för de goda intentionernas politik – när det räckte med att vara överens – är förbi. Och att muttra om att Obunden samling inte vill något med sin politik duger inte som motargument. Rätt måste vara rätt för dem som vill utveckla det offentliga. Annars riskerar man att fastna i en ännu större besvärskarusell och fler förödmjukelser.
