Glåpordens roll på läktaren
I vilket sammanhang eller i vilken ålder blir det okej att ropa ”sopa” – eller något ännu värre – till en medmänniska?
Under Alandia cup, och säkert en hel del andra fotbollsturneringar för barn, brukar en skylt cirkulera i både sociala medier och fysiskt på plats intill fotbollsplanerna. Skylten påminner – framför allt de vuxna – om att det här är barn som spelar fotboll för att det är roligt och utvecklande. Det ställer några enkla krav på publiken, man får absolut heja på sitt lag, men det innebär inte att man får dissa motståndarlaget eller ropa fula ord, invektiv mot spelare som inte presterar. Det är rätt självklart och grundläggande, men uppenbarligen behövs skyltarna.
Förhoppningsvis är alla överens om, när de tänker efter, att det är rätt spår. Förhoppningsvis vet alla, när de tänker efter, svaret på frågan i ingressen om när det är okej att ropa ”sopa” till någon annan.
Aldrig.
Att det sedan händer att vi människor använder invektiv mot varandra är en annan sak, men det gör det inte rätt och riktigt.
Vadan detta resonemang? Frågan ställdes först på insändarplats av Veronica Olofsson, förälder till två nya fotbollsjuniorer, efter att hon upplevt sin första ligamatch på Wiklöf Holding Arena, IFK Mariehamn–FC Lahti nyligen. Insändaren publicerades i Nya Åland i måndags och beskriver hennes och barnens första upplevelse av den åländska fotbollskulturen. Den organiserade hejarklacken ropar ”sopa” till spelare, upprepade gånger och även andra, mer nedvärderande ord. Hon och barnen är förskräckta – så får man väl inte bete sig?
Veronica Olofsson ska ha ett stort tack för att hon tagit sig tiden att formulera insändaren. Hon har, som färsk fotbollsförälder, ett utifrånperspektiv som är nyttigt och värdefullt. Den som ”alltid varit med” har sällan samma perspektiv, utan har normaliserats in i fotbollskulturen. Man tycker att det ”hör till”, ”det var ännu värre förr” eller ”bygger sammanhållning”.
Samtidigt är det apart att vuxna människor, som helt säkert vet att det inte går för sig att ropa samma invektiv till sina barn, grannens barn, sina arbetskamrater eller andra medmänniskor, plötsligt tycker det är okej att ropa det till en som spelar fotboll?
Frågan är, i vilket skede blir det plötsligt okej? Hur ska vi förklara det så att det blir logiskt för våra barn?
I Nya Åland i går tisdag intervjuades Ann Forsbom-Greiff, ordförande för IFK Mariehamns supporterförening Grönvitt. Hon konstaterar att IFK haft en tuff säsong och att det ibland varit frustrerande. Det är helt förståeligt.
På en fråga om läktarkulturen svarar Ann Forsbom-Greiff tydligt och bra. ”Det är ju aldrig rätt att bete sig illa mot motståndarna. Vi ska stötta vårt lag och personligen har jag aldrig tyckt om den kulturen som smutskastar motståndarlaget. /…/ Vårt uppdrag som supporterförening är ju också att se till att vi får en positiv läktarkultur.”
Även IFK Mariehamns styrelse är på rätt kurs när de på insändarplats i dagens tidning ger sin syn på saken: nedsättande ord gynnar ingen och IFK:s matcher ska vara trygga för familjer och barn. Bra så!
Det är fint med engagemang, passion och starka känslor, det kan räcka långt och leda till mycket gott, men det kan också bli otryggt och tråkigt om de starka känslorna får ta överhand.
En rapport från Lancaster University från 2014 visade att våld i nära relationer ökar kraftigt när engelska herrlaget spelar i mästerskap. Våldet ökar med 38 procent om England förlorar, men även när England vinner eller spelar oavgjort ökar våldet med 26 procent. Det är förstås inte fotbollens fel, utan ansvaret för våldet ligger förstås helt och fullt på de män (ja, det är oftast män) som inte kan kontrollera sina känslor och väljer att slå sina nära och kära. Samtidigt, någonstans finns det ju en koppling.
Tack och lov är problemen och utmaningarna i den åländska fotbollskulturen förhållandevis små. Det betyder ändå inte att allt är bra. Det behövs en diskussion om vilken kultur vi vill ha.
En bra start är att alla vuxna som frekventerar läktarna tar en diskussion med sig själv. Har jag en rimlig förklaring till varför jag behöver ropa att en annan vuxen människa är en sopa? Kan jag välja att hålla tyst i just den stunden?
Om det behövs en diskussionspartner för övningen, plocka fram en bild av dig själv som barn, gärna spelande fotboll. Hur hade barnet på bilden tagit att få höra att den är en sopa?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
