DELA
Foto: Heidi Hendersson
Tomas Henriksson skriver i dag ledare i samband med att Åland Pride börjar. Årets tema för Åland Pride är Åland 100 ur ett queerhistoriskt perspektiv.

Gästledare-Åland Pride

Jag ville synas och jag ville bli en person som gjorde förändring i samhället. Hela mitt väsen ropade ”hallå, se mig här är jag! Hej, se på mig, jag är gay!”.

Det fanns en härlig naivitet inneboende i Tomas år 2001 som glatt ställde upp på tidningsomslag, hängde med och startade Regnbågsfyren och även föreläste i högstadieskolor om att få vara sig själv och att få älska fritt. Det kändes som en bra sak att stå i frontlinjen för åländska hbtq-personer. Min önskan var att göra skillnad för andra unga killar på Åland som hade liknande identitetsfunderingar som jag själv.

Personligen såg jag upp till kända personer som Magnus Carlsson som fick vara min ledstjärna i ungdomslabyrinten och utifrån hans uttryck hittade jag min inspiration. Så klart med inslag av några andra schlagerdivor, ingen nämnd och ingen glömd. (Men tänk gärna Perrelli, Häggkvist och Philipsson).

Jag sökte förebilder samtidigt som jag ville vara en själv, vilket blev en ekvation som inte var lättlöst. I alla fall inte inom mig själv, då det fanns en enorm osäkerhet inombords och som med all säkerhet skapade stunder där jag inte var den bästa personen att symbolisera förebild för en hbtq-förening.

 

Samtidigt kan jag se i min backspegel och erkänna ”fasiken vad modig du var Tomas och du gjorde ditt bästa utifrån den du var då”. Helt plötsligt flög vår regnbågsförening upp som en glittrande raket på den åländska himlen och gjorde skillnad och synliggjorde människor som var lika mycket del av befolkningen som den heteronormativa.

Vi betydde något för många oavsett vad du definierade dig som vilket gav positiva tillrop, men också kommentarer om att ”ni är onödiga då vår fina ö redan är så tolerant och öppensinnad”. En och annan tyckte så klart att vi inte alls skulle finnas då bögar, flator och queerpersoner helst skulle raderas från jordens yta.

Det där sporrade vår vilja att fortsätta framåt och att de stegen vi tog då har förvandlats till ett Åland Pride är magiskt.

 

Tomas år 2021 har i dag inte behovet kvar att vara en galjonsfigur för gaykillen. Jag är även mer ödmjuk mot mig själv och mot andra människors frågor och funderingar kring att definiera sig som annat än gängse norm. Jag har själv insett att det mest värdefulla som finns är att jag bara är jag och att jag får leva med den jag älskar, min vackraste Martin.

Det betyder dock inte att vara gay är guld och gröna skogar trots att jag blivit äldre och lite visare. Nej, jag tänker fortfarande på ”om vi kan hålla handen här” och ”här är inte läge att berätta att jag lever med en kille”, vilket gör att Regnbågsfyrens arbete är oerhört viktigt än idag. Åland Pride måste fortsätta finnas och varenda parad som vandras över världen gör skillnad för de som undrar, som inte förstår, som är rädda och som har en önskan om att få älska fritt.

Du och jag behöver fortfarande vara med och göra avtryck hemma, hos grannen och över landsgränserna.

 

I mitt arbete som förskollärare är jag glad över att det finns en öppenhet i att varenda unge ska få pröva identitet och olika uttryck utan skam och pekpinnar. Det innebär att om vi kan ge trygghet och en landbana i att få vara sig själv redan till en fyraåring, då finns det förhoppning om att den lilla personen vågar älska vem den vill längre fram i livet.

Det är viktigt för mig att vara en förebild för de unga människorna och prata om min partner på samma självklara vis som de pratar om sina föräldrar. Det är då vi finner balansen i vårt lika värde, vi går den här vägen tillsammans genom livet och vem du än är och vem du älskar, det ska banne mig inte spela någon roll.

 

Jag är stolt över att jag var med och startade resan med Regnbågsfyren. Tänk att vi vågade och att jag fick en del av historien. Det lilla gänget startade resan till det Åland Pride som finns i dag.

Till alla ni som fortsätter arbeta för ökad synlighet av homo-, bi-, trans- och queerpersoner på Åland, att stödja sexuellt likaberättigande samt könsidentiteters och könsuttryckens mångfald: fortsätt! Att få leva i en övärld som Åland där rösterna får höras och synas är värt livet och lite till för de människor som befinner sig på andra platser i världen där regnbågens rättigheter begränsas och till och med är och blir olagliga.

Queermänniskor fanns i går, vi finns i dag och vi fortsätter finnas i morgon. Som en viss schlagerdrottning sjunger ”bortom mörkret finns en evighet” – och i den evigheten finns vi tillsammans superqueera på vårt eget sätt hela vägen in i kaklet.

TOMAS HENRIKSSON

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp