Sommarens gästledare i Nya Åland har temat ”Mitt Åland” och texterna skrivs av människor som har flyttat till Åland. De har ombetts skriva texter om hur de uppfattar Åland från en utomståendes perspektiv. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

För tre år sen hade vi möjligheten att ta hand om ett litet torp, min sambo och jag. Jag hade aldrig varit på Åland, så efter att vi bestämde oss för huset tyckte vi att det skulle vara bra om jag besökte Åland minst en gång innan vi flyttade hit. Det var jul så jag fick vara beredd på att det var kallt och det var det!

Vi besökte huset och var klädda i vad kändes som alla våra kläder, mitt i vintern i ett hus utan isolering, uppvärmning, vatten eller el. Vi blev omedelbart förälskade och flyttade hit följande mars. Det var en dröm!

Vi flyttade alla våra saker in i huset och började genast renovera det. Vi bjöds in att stanna hos svärmodern, vilket var jättehjälpsamt. I några månader arbetade vi på huset och vi flyttade in i juli och fortsatte arbeta på det.

En dag i juni dök våra grannar upp och frågade om vi ville fira midsommarafton. Min bror frågade om jag hade sett skräckfilmen ”Midsommar” och det var nog tur att jag inte hade det. Vi träffade många av våra grannar som var jättetrevliga och välkomnade oss till byn.

Min svärmor gav oss också råd om hur saker funkar här och hjälpte oss att börja integreras i samhället. Här och där stötte vi på problem som verkade vara oroande. Jag glömmer alltid att jag är brittisk och med det kommer Brexit-problemet – får jag egentligen stanna här?

Som tur var hade min sambo och jag varit tillsammans i två år och hon kommer från ett EU-land, så det första hindret för att bo på Åland undveks. Vi försökte ansöka till AMS för att hitta jobb eller få en plats på en SFI-kurs, men för att få ett FPA-kort måste man ha jobb eller ha bott här i ett år… Frustrerande men förståeligt.

”Det ordnar sig” säger man här, men det hjälpte inte oss då. Efter en lite tid och tålamod hittade jag ett jobb, vi fick korten vi behövde och fortsatte med resten.

Först fick min sambo en plats på SFI (Svenska För Inflyttade) medan jag jobbade. Efter ett par månader bestämde jag mig för att också ansöka till kursen. De säger på Medis att svenska är nyckeln, och de hade rätt. Men de frågar ganska ofta: Hur trivs du på Åland?

Och jag var inte alls på nivån att enkelt kunna svara på den frågan. Ibland gör jag det, men ibland inte.

Allt är fantastiskt med huset och livet, naturen och friheten men känslan av att vilja tjäna pengar och ta nästa steg började växa inom mig och då kom den svåra delen. Att hitta ett jobb är inte så lätt, och Åland är inte en så billig plats att bo på.

Här har både AMS och Medis varit jättebra. SFI-kursen innehåller också möjligheten att delta i en språkpraktik, där man får prata med människor ‘i det vilda’ och jobba någonstans som är intressant för en själv. Förhoppningsvis ger man ett gott intryck och kanske blir det någonting i framtiden.

Mina praktikperioder var otroligt trevliga. Jag fick träffa många vänliga människor och lära mig mer om Åland.

Nu jobbar jag under sommaren, vilket är ett nytt och intressant koncept för mig – att sommarjobba. Jag får ny erfarenhet, nya upplevelser och jag kan tänka på om det är någonting för mig eller inte?

Det är roligt att arbeta igen, det känns fritt men också osäkert eftersom man undrar vad som händer efter sommaren.

Det finns också andra saker jag måste vänja mig vid, till exempel om jag vill köpa någonting online måste jag först fråga om företaget levererar hit för ibland gör de inte det, eller så får jag betala extra skatt.

Urvalet här är också ganska litet, så jag kan antingen köpa vad som finns, söka online eller helt enkelt inte köpa någonting. Det är ju ett bra sätt att spara pengar, för oftast köper jag ingenting.

Det har varit svårt ibland, och ofta emotionellt, men jag ångrar inte att jag flyttade hit. Efter tre år börjar det kännas som att jag är på rätt väg.

Mer läsning

Gästledare: Min räddning fanns på Medis

Gästledare: En ny början? Ett nytt liv?

Gästledare: En fråga som håller mig kvar