SÖK
MENY
Motiveringarna till varför USA och Israel anföll Iran växlar under krigets första dagar; likaså vilken typ av krigföring vi har att vänta oss framöver. Anledningen till denna nyckfulla kommunikation står naturligtvis att finna i kynnet hos den som startade alltsammans, den i år 80-årige barnkejsaren Donald Trump. Vad kan vi vänta oss av hans senaste föreställning?
Det var kärnvapnen. Nej, studentupproren. Nej, långdistansmissilerna. Nej, kort- och medeldistansmissilerna. På tre dygn har olika företrädare för regimen i Vita huset – presidenten själv, utrikesminister Rubio, ”krigsminister” Hegseth och vicepresident Vance – låtit sina välsmorda trutar gå på högvarv utan att något blivit klarare. Tekniskt sett är förstås alla ovan anförda skäl rationella: en teokratisk tyranni bör inte anförtros ansvaret för någon form av missiler över huvud taget, än mindre kärnvapen, och om den politiska oppositionen i Iran kunde få chansen i fria val vore mycket vunnet.
Men det förblir ändå oklart vad som var den utlösande faktorn för det förödande amerikanska och israeliska bombardemanget, som redan på första dagen kostade storayatollan Ali Khamenei livet och sedan dess fått Iran att sprattla runt som en nackad höna. I vart fall om man letar efter förnuftsskäl, i en vuxen människas tankar.
Nu har vi dock inte med en alldeles normal vuxen människa att göra. Och tittar vi in i Trumps åldrade barnasinne är nog det troligaste att han bara fått upp ögonen för vilken blänkande och skojig leksak världens mäktigaste krigsmaskin kan vara. Lägg därtill hans transaktionella världsbild – ”jag vinner om du förlorar” – och släng in en tolvårings hjältegloria och några hägrande oljekällor så blir det hela mer begripligt. Karln tror helt enkelt att detta var en god idé och blir en lätt match.
Det som pågår är alltså ett dårfinkeri på spänd lina. Frågan är bara vad det kommer att kosta världen. Låt oss spana lite.
”Irankriget”. Så kommer kanske detta att kallas i historieböckerna. Blir det långvarigt kommer det att sluta som alla de andra amerikanska krigen de senaste 65 åren. Den traditionella dynamiken för de av USA:s presidenter som velat åstadkomma en ”regime change”, ett regimskifte, i fjärran delar av världen – Vietnamn, Afghanistan, Irak – har ju kunnat sammanfattas i ”Enkelt att ta sig in, svårt att ta sig ur.”
Det har alltid börjat på samma sätt: bomber och missiler avlossade från ett tryggt avstånd som dock aldrig får regimen att falla. Sedan vägvalet: dra sig ur snabbt och ärelöst utan nämnvärda resultat, eller skicka in marktrupper.
Det är omöjligt att veta om Trump verkligen kan gå i land med att sätta in ”boots on the ground” utan kongressens godkännande (troligen inte, med tanke på att det är mellanårsval i USA i år). Om han ändå lyckas borde det bli slutet för honom politiskt: inte ens den mest enfaldige MAGAist kan omfatta en sådan interventionism. Men man kan aldrig veta med Trump, så räkna inte helt ut möjligheten av en markinvasion – med oöverskådliga konsekvenser.
Annars återstår bara att fortsätta bomba tills bomberna är slut (tidshorisont: max ett par veckor), och under tiden anpassa budskapet om vad det är man vill åstadkomma. Det är väl vad vi ser hända just nu, med det amerikanska ledargarnityrets ständigt skiftande motiveringar.
Men en sak är säker i detta scenario: ju hårdare man hamrar, desto mera söndrar man.
Krossas Iran blir skärvorna många. Kurderna kan göra sig fria och försöka bilda en egen stat tillsammans med sina syskon i Irak och Syrien. Resultat: allmän regional instabilitet och oroligheter i de delar av Turkiet och Ryssland som också ingår i det geografiska Kurdistan.
Vidare: De ortodoxt religiösa är många och en stark politisk kraft: tio procent röstade på en kandidat till höger om den nuvarande presidenten i det senaste iranska ”valet”. Det betyder tio miljoner islamister, med understöd av det beväpnade Revolutionsgardet (som är samma välorganiserade militära och ekonomiska stat i staten som Röda Armén är i Ryssland). Med andra ord finns det risk för ett långvarigt inbördeskrig. Den sekulära medelklassen och de unga studenterna har inte stor chans i ett sådant, hur mycket än USA pumpar in pengar i denna motståndarsida (antagligen ledd av marionetten Reza Pahlavi Jr.).
Så i förlängningen: odemokratisk sekteristisk splittring i årtionden. Terrorattentat mot mål i väst och turistorter. Och ett Iran uppstyckat i regioner, där USA backar upp dem som har oljan, liknande situationen i Irak.
Världsekonomin då? De apokalyptiska mullorna har inget att förlora på att försöka störa trafiken i Hormuzsundet så mycket som möjligt (och skicka jeminitiska proxypirater på alla fartyg som vill genom Suezkanalen). Lyckas man måste oljetransporterna till väst under långa tider ta vägen runt Afrika, med ökade fraktkostnader som följd. Då går inflationen upp. Och räntan. Dollarn sväller, euron slaknar. Bra för vissa industrier, dåligt för andra. Räkna hur som helst med stormiga börser och ekonomisk oro ett tag framöver. Eller översatt till vår vokabulär: en taskig tid för bolånen.
Avslutningsvis ett nödvändigt förbehåll: givet vad som i enlighet med ovanstående står på spel är det också helt möjligt att Trump till helgen blixtsnabbt stoppar undan den för tillfället högt lyftade svansen mellan benen, förklarar att The Big Beautiful War vunnits och anordnar en stor segerparad till sin egen ära; till sist bara ännu en episod i den brandgula blådårens skymningsshow …
Medan Irans befolkning; mullor, motståndsrörelser och alldeles vanliga människor, blinkande kommer fram ur ruinerna i en ny och oförutsägbar framtid.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
