I snart 20 år har vi levt i uppmärksamhetsekonomin. Vad kommer härnäst?
De sociala mediernas algoritmer har skapat en uppmärksamhetsekonomi som går på högvarv. Den tid du som konsument tillbringar på de sociala medieplattformarna är den vara som företag intresserar sig för allra mest. Men det finns nu tecken på att något annat är på väg att växa fram, behovet av ett slags kompass i det stora informationsbrus som sköljer över oss.
Först behöver vi backa bandet lite för att se varifrån behovet av förändring kommer. Bloggaren och författaren Cory Doctorow myntade uttrycket ”enshittification” för att beskriva utvecklingen som de flesta plattformar går igenom. Ett bra exempel är Facebook. För 19 år sedan när Facebook grundades var det till för användarna. Grundaren Mark Zuckerberg lovade att sammanlänka världen, han höll tillbaka annonserna så länge som möjligt för att det skulle kännas lite coolt och exklusivt. Han gick till och med så långt som att lova att man inte skulle ”spionera” på sina användare – till skillnad från föregångaren Myspace som hade ertappats med att göra just det.
Resultatet blev förstås att många (i dag äldre) använde Facebook för sina sociala kontaktnät, och även om man i dag inte är lika förtjust så är det svårt att lämna. För att parafrasera Doctorow: du står ut med en dålig plattform för att vara nära dina bekanta.
Steg två är att företaget försämrar för användarna men riktar sig till företagen. Alla som ville sprida sitt budskap gavs möjligheten att för en liten peng få annonseffektivitet som aldrig förr. Men ju längre tiden gick och ju mer kampanjstrategierna lades i händerna på Facebook, desto dyrare och sämre blev det. Och precis som användarna har företag svårt att bestämma sig för när det är dags att lämna. Så länge publiken är där kommer annonsörerna att stanna kvar.
Det tredje steget är att plattformarna blir så stora och mäktiga att de saknar konkurrens och kan genomföra ändringar utan att någon utifrån kan påverka. Då handlar det enbart om att skapa värde för företaget och aktieägarna själva.
Där befinner vi oss i dag. Det som en gång var en plats för att ta del av vad dina vänner gjorde och tyckte är i dag en myriad av personanpassat men ändå opersonligt innehåll med målsättningen att engagera dig så länge som möjligt samtidigt som din data samlas in. Med handen på hjärtat: hur många texter eller videoklipp som produceras av vänner och bekanta får du i dag i ditt flöde?
Lägg till den oerhört snabba AI-utvecklingen och det är till slut nästintill omöjligt att urskilja vad som ens är på riktigt, men så länge det engagerar så kommer det att dyka upp i din telefon.
Epidemiologen och vetenskapsskribenten Emma Frans har en tanke om vad som kommer att ersätta, eller åtminstone komplettera, uppmärksamhetsekonmin: förtroendeekonomin. Hur ska man kunna urskilja en verklighet i det allt snabbare och sämre skötta informationsbombardemanget? Genom att återgå till källor man litar på. Exakt vilka de är finns nog en poäng att låta vara osagt. Men människor kommer i större utsträckning att kräva en kompass i virrvarret som de tror kan förklara vad som är sant och relevant.
Internet och sociala medier bidrog inledningsvis till att demokratisera det offentliga samtalet. De så kallade grindvakterna: universitet, medier eller offentliga institutioner som styrde vad som pratades om och hur tappade i inflytande. Men de som ersatte har inget tydligt regelverk, förutom egenintresset.
Ett bra exempel är vinterns svenska mediediskussion om influencern Joakim Lundell som i en dokumentärserie granskades av SVT. Många menade att Lundell inte var någon makthavare som borde utstå en sådan granskning, medan siffror visade att han nådde fler svenskar genom sina egna konton än Sveriges statliga television på sociala medier.
I en svensk kontext uppmanar Frans alla som har anspråk i en förtroendeekonomi att inte gå för långt för att anpassa sig till algoritmerna utan sköta sitt uppdrag sakligt och transparent (kanske till och med lite tråkigt). Och det rådet gäller även här.
Det närmaste vi kommer en allmän förtroendemätning är Åsubs tillitsstudie. Den senaste publicerades 2022 och visar att det finns en hel del att jobba på för många åländska institutioner, inklusive medierna.
Och även om det ibland inte känns så är det ändå värt att komma ihåg att det finns en tillvaro bortom gillamarkeringarna och siffrorna på hur många som har sett ett enskilt inlägg. I framtiden är det faktiskt inte nödvändigtvis den som skriker högst som vinner.
