SÖK
MENY
På senare tid har två dokumentärer gjort upp med två av 00-talets största tv-framgångar.Granskningarna erbjuder också en möjlighet att reflektera över de skeva idealen och tittarens roll i förnedrings-tv:s storhetstid.
I 24 säsonger tävlade unga kvinnor om att bli världskänd modell i tv-programmet Americas Next Top Model (2003-2018). En ny dokumentär på Netflix (Reality Check – inside America’s Next Top Model) beskriver programmet för vad det var: en hänsynslös tävling i att göra bra tv utan tanke på deltagarnas välmående. Dokumentären beskriver hur aspiranterna förnedrades och hetsades att permanent ändra sitt utseende samtidigt som tittarna fick bekräftat att de inte dög. Att deras utseende inte dög. Serien fick ett 50-tal lokala varianter, bland annat i Sverige och Finland. De var (troligtvis) lite snällare i sin utformning men med samma grundpremiss.
Det finns andra exempel på liknande program. Ett sådant var The Swan (2004) där människor gjordes om. De utsattes för så kallade makeovers som innehöll bland annat plastikkirurgi för att förvandlas från en ”ful ankunge” till en ”svan”.
Ja, ni hör ju hur vansinnigt det här låter.
En annan 00-talsserie som på senare tid har granskats i en dokumentär är Biggest Loser (2004-2016) som också det fick ett 40-tal nationella varianter. Utgångspunkten i programmet var att ge människor som kämpade med övervikt chansen att bygga sunda vanor. Men det gick precis så illa som man kan tänka sig. Det blev en tävling i hetsbantning med veckovisa invägningar i underkläder inför miljonpublik hemma i tv-sofforna. Dokumentären Fit for TV: The Reality of The Biggest Loser beskriver, precis på samma sätt som den om modellerna, en hänsynslös exploatering av deltagarna. Bland annat fick de i uppgift att flytta mat med tänderna mitt under hetsbantningen.
Det är uppenbart att ”bra tv” trumfade sunda vanor – och bara ren och skär anständighet.
Det finns säkerligen hundratals liknande program som bygger på att exploatera och förlöjliga vanligt folk i underhållningssyfte. Därför är det positivt att program som en hel generation växte upp med äntligen problematiseras och granskas. Dokumentärerna pekar ut enskilda program och enskilda problem, men belyser samtidigt – och där är väl det mest intressanta, egentligen – den stora massans tysta medhåll. I dag känns det olustigt att program som reducerade tv-tittaren till tyst medmobbare kunde bli bland de största i världen.
Tidsandan, att publiken krävde det eller att människor ställde upp frivilligt, är en klen tröst när man tittar tillbaka på 00-talets tv-hits. Och det värsta är att en del trender tycks vara på väg tillbaka. Smalhetsen, som nådde sin topp ungefär samtidigt som Tyra Banks tvingade in normalviktiga kvinnor i för små kläder för att visa hur opassande de var, tycks vara på väg mot en återkomst. I Storbritannien fick flera stora klädtillverkare dra tillbaka reklam i somras eftersom modellerna såg ohälsosamt smala ut.
Låt oss göra upp med 00-talets sämsta sidor och förpassa förnedrings-tv:n till historien en gång för alla. Och låt oss samtidigt lära oss av gamla misstag så att vi slipper återupprepa dem.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
