SÖK
MENY
Dagens dubbla ledarspaningar kastar ett hastigt öga mot USA för att sedan skrämt vända bort blicken samt kommenterar grannlandets kulturella våndor.
”Authoritarian Creep”
Amerikanerna har namn på allt. Förutom ovanstående uttryck för när ett samhälle i slö omedvetenhet glider ner i det auktoritäras avgrund har vi även ”Boiling Frog Syndrome” (populariserat av Al Gore och numera adopterat av miljörörelsen) och ”Normalization of Deviance” (en sociologisk term för när avvikande beteende normaliseras och blir osynligt); sammantaget beskriver de fint vad som sker i USA just nu.
För den förgubbade barnkejsaren i Vita huset angriper alltmer hatiskt allt han kommer åt av demokratiska institutioner och politiska fiender medan den globala omvärlden förundrat ser på; förundrat inte därför att så sker (de flesta visste ju vad som skulle komma) utan för att ingen i den amerikanska politiken ändå tycks förstå hur exceptionellt det är, det som nu händer.
Märkte någon till exempel att den amerikanske presidenten förra veckan fattade ett beslut som uppenbart syftar till att underlätta att hans rival i förra årets presidentval blir fysiskt angripen?
Inför förra vicepresidenten Kamala Harris förestående bokturné bestämde nämligen Trump genom en exekutivorder att upphäva Harris Secret Service-skydd – som enligt ett tidigare påbud av förre presidenten Joe Biden skulle gälla fram till juli nästa år.
Harris är ju, såsom svart, kvinna och prominent Demokrat i fokus för alla dödligt sinnade dårar som USA kan frambringa; Trumps beslut att dra in hennes livvakt rullar ut röda mattan för dem hela vägen fram till hennes ytterdörr.
Förvisso avslutas normalt sett det statliga skyddet för före detta vicepresidenter efter sex månader, men i detta fall hade Harris bedömts vara extra utsatt och hade fått sitt skydd förlängt – ett beslut som alltså Trump mordiskt rev upp.
Det riktigt otäcka är att detta heller inte var första gången Trump försöker underlätta attacker mot sina motståndare. Han har tidigare beordrat bort livvaktsskyddet från förre utrikesministern Mike Pompeo, den före detta politiske rådgivaren Brian Hook och den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren John R. Bolton; alla tre har på olika sätt blivit misshagliga för Trump, alla tre står också (enligt de amerikanska underrättelsetjänsterna) under dödshot från Iran och hade därför skydd – tills Trump ingrep.
Detta är vad ”Authoritarian Creep” konkret innebär – en avdrift mot det auktoritära. En sittande president försöker öppet underlätta att hans politiska fiender utsätts för attentat. Och ingen reagerar på vad åtgärden de facto innebär: anstiftan till mordförsök.
Amerikanerna har namn på allt. Men något inbyggt motstånd mot tyranniet har de uppenbarligen inte.
Kanon med kultur
Så presenterades den då till sist i förrgår, den hett omdebatterade svenska kulturkanonen som länge varit en hjärtefråga för Sverigedemokraterna; äntligen skulle Sverige få veta exakt vilka litterära krusbär som kunde sägas vara representativa för landet och liksom utgöra dess innersta kulturskatt. Som skulle, enligt den svenska regeringen ”… långsiktigt stärka bildning, gemenskap och inkludering i det svenska samhället”.
Reaktionerna från kultursektorn lät inte vänta på sig och kalenderbitarna gick upp i förutsägbara bryggor av indignation. Hur kunde man lämna Nobelpristagarna Eyvind Johnson och Harry Martinson utanför listan när deckarförfattarna Sjöwall & Wahlöö kom med? Varför kvalade Edith Södergran in, men inte Tove Jansson?
Den sistnämnda frågeställningen ställer sig denna sida helhjärtat bakom, men man biter i kalendern så som man har lust. I svensk tv debatterade Socialdemokraternas kulturtalesperson Lawen Redar och kulturminister Parisa Liljestrand (M) saken och se, upp hoppade den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Jessica Stegrud. I ett inlägg på X skrev hon: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar svensk kulturkanon i Aktuellt.”
Parisa Liljestrand svarade på inlägget på Instagram: ”Jag kom till Sverige när jag var tre år. Det här är det land där jag vuxit upp, och den enda plats på jorden som jag skulle vilja kalla för hem. (…) Tycker Jessica Stegrud att vi inte borde delta i debatten på grund av vårt ursprung?”
En mycket välmotiverad fråga, kan man tycka – skulle inte kulturkanonen stärka bildningen, gemenskapen och inkluderingen? – men förstås inte något som en SD:are förmår svara på.
För när Stegrud och hennes brunfläckiga partikolleger talar om kultur menar de egentligen bara etnicitet och hudfärg. Böcker, det är väl mest något man bränner på bål?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
