SÖK
MENY
Först Venezuela och nu Grönland, den regelbaserade världsordningen är återigen satt ur spel.Frågan är vad som händer om den amerikanska imperialismen sträcker sig ända till vännen Danmark och Grönland?
Först och främst är det värt att konstatera att väldigt få människor kommer att sörja Nicolás Maduros avsked som Venezuelas diktator. Han och hans regim har precis som föregångaren Hugo Chavez låtit folket genomlida fruktansvärda våndor samtidigt som den inre kretsen har berikat sig på de naturtillgångar som landet har.
Samtidigt är sättet det genomfördes, trots att det har hänt många gånger förr i amerikansk regi, förkastligt. Det är ett solkart brott mot internationell rätt och den regelbaserade världsordning som Europa ännu sätter ett så starkt hopp till, och som åtminstone vissa delar av världen vill försvara.
Skillnaden den här gången är att amerikanska företrädare talar klarspråk gällande syftet. Det finns ingen moralisk slöja och prat om att befria folket som tidigare. Den här gången är budskapet enkelt: naturtillgångarna är det viktiga.
Europas svala reaktioner på kidnappningen av Nicolás Maduro har dels att göra med att han ju de facto är en skurk, men också för att riskerna med att kritisera USA just nu helt enkelt är större än vinsterna. Och Europa har för mycket på spel på hemmaplan.
Stödet för Ukraina och fredsprocessen kräver ett amerikanskt bifall – och så har vi veckans stora samtalsämne: Grönland.
Att USA återigen hotar Grönlands suveränitet är oerhört allvarligt. Senast i onsdags sade utrikesminister Marco Rubio att USA hellre vill köpa Grönland än invadera det. Underförstått låter det som att USA nog på ett eller annat sätt ska lägga vantarna på den självstyrande ön, men motparten hinner ännu välja hur det ska göras. Just det här hade kokainterroristen Pablo Escobar ett uttryck för när han tvingade sig till den colombianska polisens lydnad: plata o plomo, silver eller bly (alltså ta emot pengar eller döden).
Och frågan som uppstår, även relaterat till reaktionerna på Venezuela, är hur Europa kommer att reagera om USA driver den här frågan till sin spets. Med tanke på hur försiktigt europeiska ledare bemöter Trumps agerande i världspolitiken – är Grönland en tillräckligt europeisk angelägenhet för att riskera ett totalt haveri på den transatlantiska länken? För Norden är svaret otvetydigt ja, men för resten av Europa är det tyvärr i nuläget ytterst oklart.
Man kan också undra vad syftet med den aggressiva Grönlandsretoriken är. För sanningen är att USA redan idag har tillgång till det mesta på Grönland, förutom ett anspråk på suveräniteten. Det finns amerikansk militär närvaro på ön och det finns avtal för exploatering av naturtillgångar. Både ur ett militärstrategiskt perspektiv och ur ett ekonomiskt perspektiv har USA vad man behöver.
Den uppenbara risken är att det handlar om en nyfödd amerikansk imperialism med drömmar om territoriell expansion och ett personligt politiskt arv eller en egoboost. På det biter få argument. Också utspelen mot Kanada tidigare (när Kanada helt plötsligt skulle införlivas i USA, enligt Trumps administration) tyder på det. Men Kanada är förstås en betydligt större munsbit än Grönland.
Vill man ändå fokusera på ljusglimtarna så finns det ännu sådana. Eftersom USA har tillgång till Grönland men inte nyttjar den fullt ut kan man tro att intresset helt enkelt är svagt. Naturtillgångarna är svårtillgängliga och så värst mycket reell säkerhetspolitik finns det kanske ännu inte i Arktis.
Insatserna för USA är dessutom betydligt mycket högre vad gäller Grönland än Venezuela. Det handlar fortsättningsvis om att bryta sig loss från den viktigaste allierade USA har. Tappar Trump Europa minskar det amerikanska inflytandet i världen, oavsett hur många krigsfartyg han har. Och det borde rimligtvis göra tröskeln högre för ett militärt ingripande i den danska självstyrande regionen som ju dessutom i förra valet fick ett parlament som inte vill lämna det danska styret.
För Europa gäller det nu att överleva den amerikanska imperialistiska stormen och hoppas på att det ljusnar vid horisonten. Att nästa amerikanska ledare inser vinsterna i att återgå till gamla allianser och att den transatlantiska länken går att reparera. Frågan är bara hur mycket Europa är berett att offra för att nå dit?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
